irrational | SAOB

Publicerad 1933

IRRATIONAL, adj.

Etymologi

[jfr d., t. o. eng. irrational; av lat. irrationalis, förnuftsvidrig, av in- (se IN-, pref.2) o. rationalis (se RATIONELL). — Jfr IRRATIONELL]

(numera bl. ss. första led i ssgr) irrationell. Björkegren 1595 (1786). Meurman (1846).

Ssgr (mat.): IRRATIONAL-ROT ir1atʃωna3l~ l. 01—. (knappast br.) irrationell kvadratrot (jfr IRRATIONELL 3). Celsius Arithm. 111 (1727). —

-STORHET~20 l. ~02. (knappast br.) irrationell storhet. Pfeiffer (1837). —

-TAL. [jfr t. irrationalzahl] irrationellt tal. Björkegren 2571 (1786). 2NF 18: 605 (1912).

Spalt I 1160 band 13, 1933

Webbansvarig