Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ISLÄNDSK i3s~län2sk, i särskilt vårdat uttal äv. ~län2dsk, adj.; adv. -T.
som härstammar från l. tillhör l. har avseende på osv. Island l. islänningarna; som är skriven l. uttryckt på l. tillhör l. utmärker islänningarnas språk. Messenius Sign. 33 (1612). Sniö och Iis som ligger på Norska och Islenska fiellarna. Verelius 135 (1681). Öfversättningar af Isländska Sagor. Hammarsköld SvVitt. 1: 225 (1818). Nilsson FestdVard. 213 (1925). — särsk.
a) i uttr. o. förb. som utgöra namn på vissa från Island härstammande l. för Island utmärkande djurarter l. -raser l. naturföremål, produkter o. d.
δ) isländsk kalkspat, förr äv. kristall, (miner.) islandsspat, dubbelspat. Synnerberg (1815). NF (1883).
ζ) isländsk snäppa, (zool.) (individ av) småsnäpparten Tringa canutus (islandica) Lin., kustsnäppa. BihVetAH XXVIII. 4: nr 4, s. 3 (1902).
b) (†) i pl. best. i substantivisk anv.: islänningarna. De Iszlenskas Sagor. Rudbeck Atl. 1: 513 (1679).
c) i fråga om det isländska språket; språkv. ofta i inskränktare anv.: fornisländsk. Björner Kämp. Föret. 4 (1737). Rask AnvIsl. III (1818). Rydqvist SSL 1: V (1850). Kort isländsk grammatik. Kock (1898; boktitel). — jfr FORN-, NY-ISLÄNDSK.
2) isländska språket; språkv. ofta i inskränktare anv., om fornisländska språket. Verelius Run. 33 (1675). Det äldsta Nordiska språket eller Isländskan. Boivie SvSpr. 121 (1834). jfr FORN-, NY-ISLÄNDSKA.
Spalt I 1222 band 13, 1933