| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JEHU jehɯ4, äv. je4hɯ l. -u (je´hu Weste, jéhu Dalin), i bet. 1 (o. 3) m., i bet. 2 n.
1) namn på den israelitiske konungen Jehu; särsk. (vard.) i jämförelser, för att beteckna att ngn far fram i ursinnig l. rasande fart (jfr 2Kon. 9: 20) l. att ngt sker l. försiggår mycket snabbt; jfr 2. Jag for som Jehu, packad och skakad i en fördömd hyrvagn. Kexél 1: 241 (1789). Det (dvs. valsandet) gick som jehu. Crusenstolpe Mor. 1: 169 (1840). (Vi) lade .. oss i försåt mellan enbuskarna och kommo som Jehu öfver honom. Topelius Fält. 1: 147 (1853). DN(A) 1929, nr 296, s. 10.
2) [det neutrala genus beror sannol. på inflytande från HUJ, sbst.1] (vard.) med övergång till bet. av ett appellativt sbst., i uttr. (ngn far fram l. det går o. d.) som ett jehu, (ngn far fram resp. det går) i mycket snabb fart, i rasande fart, som ett yrväder; äv.: plötsligt; stundom i uttr. i ett jehu, med fart, i en fart, i fläng, mycket snabbt. Blanche Tafl. 546 (1845). Det skall gå i ett Jehu. Tholander Ordl. (c. 1875). Det gick som ett Jehu. Lönnberg Skogsb. 6 (1881). Höstens första verkliga köldinbrott kom som ett jehu på tisdagen. SvD(A) 1931, nr 286, s. 3.
3) [eufemistiskt för JESUS l. ombildning av JE] (†) ss. ett slags interjektion, i uttr. herre min Jehu, Herre Gud. Herre min Jehu här ä kallt. Almqvist Skälln. 65 (1838).
Spalt J 80 band 13, 1934