Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JONGLÖR ʃoŋlö4r, äv. joŋ-, l. -œ4r (schånnglö´r Dalin), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er ((†) -s Atterbom PoesH 4: 67 (1848), Höijer MusLex. (1864)).
1) i fråga om förh. i Frankrike under medeltiden: kringvandrande yrkesmässig musikant o. sångare. ConvLex. 2: 255 (1822). Antingen ackompagnerade de (dvs. trubadurerna) sjelfve sin sång med något stränginstrument, eller också åtföljdes de af en s. k. jonglör, som skötte instrumentet. Möller LbMus. 37 (1880). Jeanson (o. Rabe) 1: 54 (1927).
2) (nästan bl. i fråga om ä. förh.) taskspelare, gycklare. Jongleurerna, eller gycklarne, plägade begagna åtskilliga medel att roa folket och låcka till sig åskådare. Arnell Scott 297 (1829). Östergren FrämOrd (1907, 1931).
3) person som jonglerar (se d. o. 1); särsk. om cirkus- l. varietéartist o. d. som visar sin jongleringskonst. Liffman Pückler-Muskau 2: 334 (1834). Folket samlas i brokigt lif / omkring jonglörer och positiv. Heidenstam Vallf. 174 (1888). Bland viktlyftare och jonglörer (med tunga vikter) märkas Atletklubbens förre och nuvarande ledare. IdrFinl. 1: 121 (1904). Vallentin London 498 (1912). — jfr KRAFT-, TUNGVIKTS-, VIKT-JONGLÖR.
4) i bildl. anv. av 3; jfr JONGLERA 2; ofta med nedsättande bet. En jonglör, som kastade boll med idéer och problemer och lekte med tro och tvifvel. Levertin Diktare 159 (1892, 1898). Jonglören och trolleriprofessorn i Nya Morgonbladet .. bollar med sex citat samtidigt. Siwertz JoDr. 373 (1928). — jfr TANKE-JONGLÖR.
-YRKE(T). (jonglör- 1916 osv. jonglörs- 1836—1850) särsk.
B (mindre br.): JONGLÖRS-KONST, -YRKE(T), se A.
Spalt J 111 band 13, 1934