| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JU jɯ4, adv.
A) i bet.: alltid samt i bet. som närmast utvecklats ur denna.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. ä. t.] (†) alltid; alltjämt; ständigt; äv. i (den tautologiska) förb. ju alltid. Jw så offta .. (bönderna) wordo beskattadhe bleeff them (sade de) loffuat at sådana (skatter) skulle ey meera begiäras aff them. OPetri Kr. 225 (c. 1540). Att the Swenske .. vti all vprächtig krig hade iu altijdh öffuerhondenne. Svart G1 4 (1561). Iw kommer sorg och slecker then andre. SvOrds. B 3 b (1604). (Den sjuke skall taga sig) til wahra för Sömpn, jw så länge, och in til thesz, han wäl haffwer swettas. L. Paulinus Gothus Pest. 86 a (1623). Grubb 86 (1665).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. ä. t.] (†) betecknande en motsats, inskränkning l. reservation: dock; i varje fall, i alla händelser; åtminstone; äv. i (den tautologiska) förb. ju åtminstone l. åtminstone ju; jfr ALLTID 4. Ä huru stoor synden och skulden är, Så är jw Christi betalning oseyeliga större. OPetri MenSkap. 73 (c. 1540). Vij hafve .. begerett att åth minsthe ju i denne månaden måtte begynnes, hvad uthi Gadebusch är att förrätta. AOxenstierna 2: 9 (1607). Att bekomma dee Frantzösche subsidierne alle, eller ju mästedeels. OxBr. 8: 519 (1645). VDAkt. 1749, nr 445.
3) (†) ss. bestämningsord till ett adj. l. adv. som utgör första leden i en jämförelse: fullt ut, lika; jfr ALLTID 3 a. G1R 1: 37 (1522). (De utskickade) sade sigh iw så gierna wilia Götstaff Erichsons wälfärd som Dalekaraner. Svart G1 15 (1561). Dööm tigh sielff ju så strängt, som tu wore tin egen Fiende. Schroderus KonFörär. 9 b (1606). Det han samma charge, Jw så wäl som Antecessor (dvs. företrädaren), och nogot bätter förestå skal. BraheBrevväxl. II. 1: 113 (1658). Swedberg Ungd. 174 (1709). jfr: Så är bonde som by, vthan och iw (dvs. likaså) vthi. SvOrds. C 2 a (1604).
4) (†) för att beteckna slutsats l. följd l. överensstämmelse mellan tvenne fakta som stå i orsaksförhållande till varandra o. d.: alltså, sålunda, därför; ”också”. Synes (den danske) Kongen vill gå defensive, .. Ju är nu att vist resolvera, när flottan går uth och hvar han skal mötas (osv.). RP 11: 44 (1645). Hwilket sett (att lära o. predika) fast mongom hafwer behagat; ju hafwer jag ther wid rönt Gudz ymnoga welsignelse. Swedberg Ungd. Tilägn. § 3 (1709). Lange Norby 36 (1742).
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.] (†) med försäkrande l. bekräftande l. förstärkande bet.: förvisso, säkert, i sanning, sannerligen; bestämt, ändtligen, nödvändigt; äv. i (tautologisk) förb. med adv. av liknande innebörd; äv., utan motsvarighet i nutida språkbruk, med svagare bet., användt bl. för att emfatiskt framhäva ett ord l. uttr. l. innehållet i en sats; jfr ALLTID 3 b. Gudh är iw än nu Domare på iordenne. Psalt. 58: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: ja, det finnes en Gud som dömer på jorden). När nu Her Götstaff sielff .. fick höra att slaget war begynt, wille han iu endelige rijda fram och wara medh the främste. Svart G1 27 (1561). Bern van Melen .. sade them (dvs. krigsfolket) att Calmaren skulle iu wist höra honom till. Därs. 88. At tu, ju för skiälet skul, .. bifaller och wedertager hwad här påmint och yrkiat warder. Intet ju therföre, at (osv.). Swedberg Schibb. e 2 a (1716). Ihre (1769). — särsk.
a) ss. förstärkningsord till en imperativ (l. hortativ konjunktiv) för att åt uppmaningen giva mera enträgenhet l. eftertryck o. d.; stundom motsvarande ett ”för all del”, ”framför allt” l. dyl.; för nutida språkkänsla ofta pleonastiskt. G1R 1: 59 (1523). Men offuer all ting så haffuer jw en stadugh kerleck. 1Petri 4: 8 (NT 1526). (Jag) beder .. hwar ärligh man, / .. Som lääs thesse både böker, / Han legge iw sigh ther vm win, / .. Han effter thet sanneste söker. Svart Gensv. K 2 b (1558). Kiäre, tvifla ju aldrig på mig. Linné Bref I. 2: 137 (1750).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] användt för att framhäva ngt i jämförelse med ngt annat: särskilt, i (all) synnerhet, framför allt; stundom i (tautologisk) förb. med annat adv. av samma bet. Ther före samtyckte thå alle marsken (dvs. Karl Knutsson) för höffuitzman, jw besynnerliga clerekerijd och ridderskapet. OPetri Kr. 187 (c. 1540). (David o. Jonatan) kyste hwar annan och greto til hopa, ju Dauid alramest. 1Sam. 20: 41 (Bib. 1541). Swedberg Ungd. 414 (1709).
c) ss. bestämningsord till ett adj. (l. adv.) i koncessiv bisats: aldrig, än. Spegel GW 36 (1685). Hwem af Wäder lefwer / Skal döö af Cholica, fast han tykz ju så häfwer. Därs. 238.
d) betecknande en emfatisk upprepning l. stegring av ett föregående uttryck l. uttalande o. d.: ”ja” (jfr JA I 2 d). Then listuga .. horkonan går, kan ske, samma affton, ju icke longt ther effter (dvs. efter det att hon gått till Herrens nattvard), vt, och wachtar wid all hörn. Swedberg Cat. 561 (1709). Ty är thet ock en sielsynt ting, ju går thet swårliga til, at (osv.). Dens. Ungd. 97 (1709).
e) i objekts- l. subjektsbisats, konsekutiv, final l. konditional bisats, mera sällan i andra slag av bisatser, motsv. ett nutida ”då”, ”väl”, ”nu” l. dyl. l. (vanl.) för nutida språkkänsla rent pleonastiskt. I (dvs. Christiern II) haffue med wilia oc föract förarmath och förswagath richet, oppa thet at thet jw skwlle bliffuä i euigh träldom. SvTr. 4: 30 (1522). Hennes (dvs. jungfru Marias) prijs skeer ecke medh mindre thet är jw mängt medh hans (dvs. Guds) tack loff och äro. OPetri MenFall K 1 a (1526). Moste thet iw så wara, så görer thet. 1Mos. 43: 11 (Bib. 1541). (När prästen bestraffar synden, skall han) wara beskedeligh, så att han iw lather påskina, att han meenar förbättringh medh sitt straff. KOF 1: 184 (1575). Jagh troor vist, att vij ju äre klokare i religionen än våre förfäder uthi påffvedömmet. RP 6: 273 (1636). Vår Fru nödvändigt måste gilla, / At sorgen ju för glädjen går. Bellman Gell. 33 (1793).
B)
6) i bisats styrd av huvudsats med nekande, frågande l. inskränkande innebörd, eg. användt för att beteckna hela satsfogningens innehåll ss. jakande.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. (ä.) d.] (†) i objektsbisats l. adverbiell, konsekutiv l. relativ bisats (stundom en däremot svarande självständig sats) styrd av en nekande (mera sällan en frågande) huvudsats i allm. (jfr b): icke, dock icke, icke i alla fall. Tet ær inthe saa hemelegeth tet bliffwer jw med tiden wppenbarth. G1R 1: 118 (1523). Ingen skal kunne säye, at han iw är nogsampt warnet widh, at (osv.). Stiernman Com. 1: 195 (1567). Inthet är så ont at thet är iu till nogot goth. SvOrds. B 3 b (1604). Ingen är så lång, han måste jw räckia sig. Grubb 385 (1665). Hvem är så ren, at han ju ymsevis är klok och dårlig? Dalin Arg. 2: 231 (1734, 1754). Der är ingen menniska som ju kan blifva salig. Schartau Und. 55 (1799). Ingen kull der ju något rötägg finnes. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. tautologiskt, i förb. med ett icke (jfr b slutet). Ingen är så fattig, att han ju icke kan äga en Bibel. Ödmann AnvSkrift. 60 (1822). Hagberg Shaksp. 5: 271 (1848). Härmed skall dock icke vara sagdt, att ju icke försigtigheten på sina ställen synes vara väl långt drifven. Ljunggren SVH 3: 219 (1879).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (numera i sht i skriftspr., med ålderdomlig prägel) i bisats styrd av en nekande l. frågande huvudsats innehållande verb med bet.: (be)tvivla, neka, bestrida, vara tvivel underkastad, råda tvivel o. d., ävensom: hindra o. d., förr äv.: förbjuda o. dyl. l.: undvika o. d.; äv. efter vissa andra negerade uttr., ss. det är icke långt ifrån l. utan, det fattas l. felas föga, det slår icke l. sällan fel o. d.; för nutida språkkänsla väsentligen pleonastiskt l. användt för att åt bisatsens utsago giva en viss emfatisk känslobetoning; jfr ICKE g α η’ o. ϑ’. I skole intet tweka (dvs. tvivla) att samma vår leygd ioo skal eder oforkränkt hållen varda. G1R 5: 31 (1528). (Det) kan doch .. icke aldeles vndwijkes att jw speser (dvs. utgifter) göres moste. RARP 2: 147 (1634). Om en andeligh Person .. igenom Läkjarnas Skärande blefwe lytt, honom förmeene wij icke, at han jw til then helige Orden må blifwa förfordrat. Schroderus Os. 2: 23 (1635). Ingen lärer kunna neka, at ju sådana skrifter hafva stor nytta med sig, som (osv.). Dalin Arg. 1: 3 (1732, 1754). Ho tviflar, at ju en annan händelse uppenbarar det underbaraste phenomenon i naturen. Höpken 1: 180 (1753). Dock tror jag det ej lärer fela, / Att, se’n jag lagt min luta bort, / Ju andre skola bätter spela. Hof GunstLäsare (1757). Det (är) icke .. utan, at ju många ord, som tyckas vara samtydiga .., böra .. skiljas. Dens. PhilosGr. 53 (1782). (Satan) kan .. icke hindra att ju nådens kallande röst tränger fram till den, som aldralängst bortvikit. Schartau Pred. 31 (1820). Det finns ingen anledning att betvifla att ju kardinal Colonna är säker adressat till detta (skaldebrev). Wulff Petrarcab. 60 (1905). — särsk. (numera knappast br.) rent pleonastiskt, i förb. med ett liktydigt icke (jfr a slutet). Föga fattades, att ju icke Jesu egne Lärjungar vändt honom ryggen. Ödmann StrFörs. 1: 412 (1800). Ingen (skall) .. kunna neka att jag ju icke är en uppriktig skurk. Hagberg Shaksp. 2: 19 (1847). Wikner UppsRelÄmn. 60 (1871).
c) [jfr motsv. anv. i d.] (numera knappast br.) i att-sats inledd av konj. än l. utan o. styrd av huvudsats med nekande l. inskränkande innebörd. Inghen schal oss .. medt schæl annath wtöffuer bewissza en wij iw altiidt wile wetta och rama alles edhers .. besta. G1R 2: 42 (1525). (Det) war jngen den aftan, nähr han war ensamen, wtan han öffuade sig iw ther wpå (dvs. på lutan). Brahe Kr. 2 (c. 1585). Egna intresset .. tillåter aldrig hemmansklyfning till mindre delar, än att ju hvardera föder sin man. SvLitTidn. 1817, sp. 57.
C)
7) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] för att beteckna ngt ss. självklart (särsk. ss. en självklar grund till en angiven följd o. d.) l. ss. allmänt bekant l. ss. bekant för den tilltalade: ”som du vet”, ”som bekant”, uppenbarligen, naturligtvis o. d.; äv. allmännare, innebärande bl. en vädjan till den tilltalade: ”antar jag”, ”väl” l. dyl.; äv. med svagare bet., för att uttrycka överraskning l. glädje vid ngt som man upptäcker l. får se o. d.; äv. med en viss försäkrande bibet. (jfr 5): ”sannerligen”, ”värkligen”, ”minsann” o. d.; äv. ss. uttryck för medgivande l. reservation: visserligen, ”det är (väl) sant” o. d.; i äldsta tid stundom svårt att skilja från 5. Han är ju intet barn längre. Jag har ju sagt det många gånger. Det var ju det jag sade. Vad tjänar det till att varna honom; han tror mig ju inte. Han är ju tokig (vet jag). Se, där kommer hon ju! Vad har händt? Du ser ju så blek ut. OPetri Clost. A 1 b (1528). Iagh sender tigh jw icke til itt folck som itt fremmande mål .. haffuer, vthan til Jsraels hws. Hes. 3: 5 (”2”) (Bib. 1541). Ther så (dvs. utan ordning) tilginge, moste iw alt gott förfalla. LPetri Kyrkiost. 20 a (1566). Man vet ju, at en sten / Af släggan krossas kan, men aldrig klappas len. Kolmodin QvSp. 1: 218 (1732). ”Magister” har som akademisk lärdomsgrad qvar sin ursprungliga latinska form — latinet har ju varit lärdomens språk. EHTegnér i Ydun 1870, s. 76. (Den åkande) håller sig ju icke på vägen (tänkte Vigg). Rydberg Vigg 4 (1875). Hönan haltade ju, men var fet och välbehållen. Benedictsson Folkl. 68 (1887). Någon gång skall ju vara den sista. Quennerstedt LifvVäg. 16 (1906). — särsk.
a) i ss. påståendesats formulerad fråga på vilken väntas jakande svar o. som vädjar till den tillfrågades instämmande, motsv. ett ”väl” l. ett efter frågesatsen tillfogat: ”inte sant?”, ”eller hur?” o. d. Han är ju död, eller hur? Hon är ju pålitlig? Det är ju så? Serenius (1741). Det är ju han? Ja, gudar .. ha! Thorild (Hans.) 1: 199 (1784). Jag är ju det (dvs. en tarvlig människa), Markurell? Bergman Mark. 231 (1919).
b) med bibet. av uppfordran l. uppmuntran l. medgivande: gärna. Det kan du ju göra (om du vill). Jag vet icke ens om jag gör rätt att skrifva därom, men det kan ju vara oss emellan. Lundgren Res. 170 (1850). Auerbach (1909).
c) (i Finl., vard.) tautologiskt i förb. nog — ju samt i uttr. icke (inte) — ju, motsv. riksspråkets ju icke (inte) l. enbart icke (inte) (inledande satsen). Inte vill jag ju (fara), om du icke (vill följa med). Aho Spån. 1: 74 (1891). Jfr: Vi (i Finl.) säga (och skriva), tautologiskt: ”nog är det ju så”; ”nog är det ju sant”; ”nog har du ju rätt”, o. s. v. Bergroth FinlSv. 145 (1917).
D)
8) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. t.] (†) ss. bestämning till räkneord l. till ordet varje för att åt dessa ord giva distributiv bet.: (var o. en) för sig; åt gången, i sänder; av l. på l. för l. i osv. varje; ”respektive”. Aff allahanda reen fänat tagh til tigh, jw siw och siw, mankön och quinkön. 1Mos. 7: 2 (Bib. 1541). Kamranar woro jw sex alnar på bådha sidhor. Hes. 40: 12 (Därs.). Lät han skenckia them iu hvario två bönder (dvs. på två bönder) een tunna salt. LPetri Kr. 146 (1559). I den nästa flocken, / Så taldes månader, ju tolf och tolf i skocken. Geisler Vitt. 377 (c. 1710). Dalin (1852; angivet ss. ”numera alldeles obrukligt”). Utanför .. (hörntänderna) följa på hvardera sidan vanligtvis ju fem kindtänder. Odenius 2Celsus 513 (1906).
E) ss. bestämningsord till en komparativ l. superlativ.
9) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) för att beteckna att ngt med tiden l. på grund av angivna förhållanden alltmera ökas l. stegras o. d.: allt; i sht i förb. med tvenne gm och förbundna komparativer: ju större och större, ju mer och mer o. d., äv. i uttr. mer ju mer l. e mer ju mer (jfr E, adv. 2 c) o. d., allt större och större, allt mer och mer osv.; jfr ALLTID 2. Wij fförnimme wæl alla dagha æ meer jw meer hwath (osv.). G1R 1: 118 (1523). Watnet förlop .. aff, och wardt jw mindre, alt in til tiyonde månadhen. 1Mos. 8: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: avtog mer och mer). Medt sådane theres tröglerij, som för är sagt, bliffwer then hopen (dvs. skaran av förrädare) jw större och större. G1R 15: 135 (1543). Ehuruväl .. (tyskarna) ock nu mer ju mer rätta sitt språk. Tiällmann Gr. 56 (1696). Var allenast omtänkt, huru du ju mer och mer måtte få honom (dvs. Kristus) til dig. Borg Luther 1: 27 (1753). Rundgren Minn. 2: 219 (1870, 1883).
10) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt. o. t.] ss. bestämning till en i en komparativ bisats (l. däremot svarande satsförkortning) stående komparativ, betecknande att den gm komparativen uttryckta stegringen utgör grund för l. står i tidssammanhang med l. i proportion till en annan stegring, vanl. (jfr dock e) uttryckt gm en komparativ i den korresponderande huvudsatsen.
a) [jfr fsv. iu—iu, d. jo—jo, mnt. io—io, t. je—je] (numera i sht vard., särsk. i folkligt spr.) motsvarat av ett ju äv. framför komparativen i huvudsatsen. Kom ju förr ju hellre! Ju flera kockar, ju sämre soppa (ordspr. i denna form anträffat tidigast 1863; jfr Grubb 404 (1665) o. Rhodin Ordspr. 84 (1807)). Iw förra iw betther. G1R 1: 284 (1524). Iw meer menniskian arbetar til at sökia, iw mindre finner hon. Pred. 8: 17 (Bib. 1541). Iu svårare det synes iblandh, ju bättre plägar utgången vara. Carl XII Bref 104 (1710). Ju närmare läsetonen kommer det naturliga uttalet, ju bättre läser man. Lindblom Cat. 4 (1811). Ju närmare man kom till huvudstaden, ju mer förvånad blev man. Lagerlöf Top. 144 (1920). — särsk.
α) (†) med huvudsatsen gående före bisatsen. Denna Elektricitet är ju tydligare ju större frändskap kropparna hafva till hvarandra. Lyceum 2: 127 (1811).
β) (numera föga br.) i uttr. ju längre (förr äv. länger) ju större l. mindre l. mer(a) l. värre osv., allt större osv. ju längre tiden lider, med tiden allt större osv.; jfr b slutet. Tina oweners rasande warder iw lenger iw större. Psalt. 74: 23 (Bib. 1541). Jag älskar hånom ju längre, ju mer. Schultze Ordb. 2041 (c. 1755). Folkets raseri har blifvit ju längre ju värre. Hedenstierna FruW 228 (1890). — särsk. i uttr. ju längre ju kärare o. ju längre ju värre ss. namn på växter, se KÄR resp. VÄRRE.
b) [jfr fsv. ju—thäs, d. jo—desto, t. je—desto] motsvarat av ett dess l. desto framför komparativen i huvudsatsen; jfr DESS, adv. 3 a, DESTO 3 a. Then oonde natwren wardher laghen testameer fiende, .. iw meer laghen henne thet förbiwdher. FörsprRom. 4 b (NT 1526). At Tegelbruk .., ju förr dess hällre, blifva inrättade. PH 6: 4532 (1757). Ju mer du delar med dig, / desto mera har du qvar. Tegnér 1: 315 (c. 1830). Ju större eländet, dess större behofvet af medkänsla och hjälp. Rydberg Varia 253 (1894). Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon. Lagerlöf Holg. 2: 415 (1907). — särsk. (numera föga br.) i uttr. ju längre dess l. desto mer(a) l. svårare osv., = a β; ngn gg med orden ju längre efterställda (jfr a α). Hvilcket blifver ju längre des svårare. VDAkt. 1749, nr 230. Denna kallsinnighet, som blir ju längre des mera häftig. Agrell Maroco 1: 55 (1789, 1796). Mig är din kyss dess kärare, ju längre. AAGrafström 2: 244 (1864).
c) (†) motsvarat av och framför komparativen i huvudsatsen. Hennes tro tienere, iagh wara will, / iu lenger och mehr haffuer hon mitth hierte i woldh. Visb. 1: 14 (1572); jfr a β o. b slutet. At han ju förr och hälre förfogar sig til anbudna påsten. VDAkt. 1731, nr 141.
d) [jfr motsv. konstr. i dan. o. t.] (numera i sht i vitter stil) motsvarat av annat bestämningsord framför komparativen i huvudsatsen, t. ex. allt, så mycket; äv. (numera bl. i det fall att huvudsatsen går före bisatsen) utan bestämningsord framför huvudsatsens komparativ. Hopens omdöme (sänkte honom) nu så mycket djupare ner, ju högre han förut varit uppsatt. Franzén Minnest. 2: 164 (1823). Ju mer man lefver, mer man lär. Atterbom LÖ 2: 24 (1827). Man älskar alltid mer, ju mer man lider. Böttiger 2: 286 (1857). Den inhemska oron lugnades allt mer, ju längre sakerna fingo gå sin ostörda gång. Malmström Hist. 3: 146 (1870). Ju närmare den främmande kom, allt mindre och mindre tvivelsam blev hon. Lagerlöf Mårb. 143 (1922).
e) [jfr motsv. konstr. i d.] (i sht i vitter stil, numera mindre br.) tillsammans med komparativen svarande mot ett uttryck utan komparativ i den styrande huvudsatsen. Visst gifvas hjertan, hvilka höjas, / Ju mer de tryckas af sit qval. Kellgren 2: 4 (1777). Kommendanten är glad, ju förr belägringen slutas. Tegnér (WB) 9: 159 (1841; i bild). Ju längre de vita vargarna sträckte sig, försvagades deras krafter. Högberg JesuBr. 1: 144 (1915).
11) ss. bestämningsord till en i huvudsats stående komparativ, betecknande att den gm komparativen uttryckta stegringen beror av l. står i tidssammanhang med l. proportion till ngt i det föregående omtalat: dess, desto.
a) motsvarat av ett ju i en korresponderande bisats (l. satsförkortning), se 10 a.
b) (†) motsvarat av ett e (jfr E, adv. 2 c) i en korresponderande bisats (l. satsförkortning). Kriget .. / .. bleff ee lenger iu werre. Hund E14 56 (1605).
c) (numera i sht vard., föga br.) refererande till innehållet i allm. i en föregående sats; jfr DESS, adv. 1 a, DESTO 1 a. OPetri Kr. 238 (c. 1540). Somliga känna ingen ting (av samvetet): men ju värre är det. Nohrborg 164 (c. 1765). Stryk katten på ryggen; ju mer sätter hon upp svansen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Mitt råd är .. att inte göra alltför stort väsen av historien, ju förr reder det hela upp sig. DN(A) 1934, nr 17, s. 1.
12) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) ss. förstärkningsord till en superlativ: allra. OPetri MenFall E 6 a (1526). Iordhen bäär lööff och grääs .. the liffuandes diwr som på henne wistas, til nytto och gangn, Och jw mest menniskionne. Dens. MenSkap. 18 (c. 1540). Rudbeckius Kyrkiost. 52 (c. 1635).
Spalt J 207 band 13, 1934