| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JÄMMERLIG jäm3erlig2, adj. -are. adv. = (†, Fosz 147 (1621), Kolmodin QvSp. 2: 81 (1750)), -A (numera bl. skämts. arkaiserande, Mat. 15: 22 (NT 1526), Nordlund Jäg. 80 (1914)), -AN (†, Widekindi G2A 238 (c. 1676; möjl. efter handl. fr. 1614)), -EN (numera nästan bl. vard., i bet. 3—5, G1R 23: 298 (1552) osv.), -T (Lovén Folkl. 36 (1847) osv.).
1) (numera bl. ngt vard.) om klagan l. yttrande l. ton (vari ngt yttras) o. d.: jämrande, klagande; äv. i överförd anv., om min l. uppsyn l. om person; i sht i sådana uttr. som vara jämmerlig i tonen o. d. Psalt. 55: 3 (Bib. 1541). Högtijdhen förwandlades vthi en jemmerligh Grååt och Weeklagan. Schroderus Os. 1: 41 (1635). Kolmodin QvSp. 2: 81 (1750; adv.). Jemmerlig ton. Dalin (1852). Ett jämmerligt brev från modern, som inte visste hur hon skulle skaffa pengar till .. (sonens) underhåll. Lagerlöf Top. 194 (1920). Östergren (1929). — särsk. (†) om utseende o. d.: som uttrycker l. bär spår av sorg o. klagan. Mitt ansichte är iemmerlighit för wedhermödho skul. Psalt. 88: 10 (Bib. 1541). CVAStrandberg 2: 144 (c. 1859).
2) (†) om sinnesbeskaffenhet: medlidsam, fylld av medlidande. Hans iämmerliga barmhertigheet, at han önkadhe sigh öffuer wårt älende. PErici Musæus 3: 103 b (1582).
3) ömkansvärd, beklagansvärd, arm; ömklig, bedrövlig; numera i sht om tillstånd, förhållande, liv o. dyl. l. om syn l. anblick; äv. om sak: eländig, usel; förr äv. om människa; ss. adv. förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: nesligt, skändligt. En jämmerlig tillvaro. Ett jämmerligt liv. Ett jämmerligt tillstånd. G1R 2: 156 (1525). (Du) weest icke ath tu äst en armling och iemmerligh menniskia. Upp. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1917: att du .. är eländig och ömkansvärd). War thet een ynkeligh och jemmerligh syn, huru blodhin .. lopp i rennestenanar, nedh aff torghet (vid Stockholms blodbad). OPetri Kr. 331 (c. 1540). Konung Christiern .. hafver .. emott Gud och alle .. lag .. schamblige, jemmerlige och utan alt förbarmen brutid. RA I. 1: 523 (1547). Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Är det icke jämmerligt, at i Konungens Cantzli ej fins .. folk, som kunna skrifva Svenska. Porthan BrefCalonius 476 (1798). En smutsig by, med en .. jemmerlig Kyrka. Nicander Minn. 1: 87 (1831). Östergren (1929). — särsk.
b) (†) i uttr. stå l. ligga jämmerliga, befinna sig i uselt skick. Landet ståår iemmerligha och förderffuas. Jes. 24: 4 (Bib. 1541). Kornet är förderffuat, wijnet ståår jemmerligha. Joel 1: 10 (Bib. 1541).
4) (numera bl. vard.) med försvagad bet., ss. uttryck för obehag l. förargelse o. dyl. l. ss. rent förstärkningsord: ”eländig”, förskräcklig, förfärlig, gräslig, ryslig, faslig; ss. adv.: storligen, i högsta grad, ofantligt, oerhört, väldigt, ”gräsligt”, ”rysligt”. Hoorn Jordg. 1: 236 (1697). Jemmerligen ful. Ahlman (1872). Och så jämmerligt tråkigt. Hallström Ungd. 108 (1923). Det blev ett jämmerligt töväder med grådis och slask. Alm Torst. 71 (1926). Jag fick jämmerligt med stryk (i biljard). Engström Zorn 76 (1928). (†) Thetta förtrööt the Lybske iemmerlige. Svart G1 78 (1561).
5) (i vissa trakter, i sht i Norrl. o. Finl., vard.) ss. adv. -en, i utrop ss. uttryck för förskräckelse, smärta, förtvivlan o. d.; jfr JÄMMER 3. Lindegren 1: 250 (1805). Jämmerligen, Mats, va har du där för ett åkerspöke? Väring Vint. 267 (1927). — Anm. Vid sidan av jämmerligen förekommer i denna anv. äv. (i sht i Norrl. o. Finl.) en förstärkt form jämmerstaligen; jfr JÄMMER 3 anm. Östergren (1929).
Spalt J 350 band 13, 1934