Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÄRNMALM jæ3rn~mal2m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. iärnmalmber, motsv. d. jærnmalm; av JÄRN o. MALM]
i naturen förekommande mineral l. mineralblandning som innehåller järn i sådan myckenhet o. har sådan förekomst att dess järn med ekonomisk fördel kan utvinnas. G1R 22: 103 (1551). Hiärne Berghl. 447 (1687). Järnmalmerna (i Sverge) .. äro dels sjö- eller myrmalmer .. dels bergmalmer. Rönnholm EkonGeogr. 26 (1907). När järnmalm började brytas ur bergen i vårt land vet man ännu ej .., men säkerligen var det långt före den tid, som de äldsta därom talande handskrifterna äro ifrån (dvs. början av 1300-t.). Odelstierna JärnM 21 (1913). (Svartmalm) Drages av magneten .. och kallas därför även magnetisk järnmalm eller magnetit. HimHavJord 1: 160 (1925). — särsk.
a) (†) bärgv. o. miner. i uttr. vit järnmalm, järnspat(malm). Wallerius Min. 255 (1747). Almroth Kem. 510 (1834).
b) bärgv. o. miner. i uttr. brun järnmalm, limonit. Frosterus Min. 76 (1917).
Ssgr: A (numera mindre br.): JÄRNMALM-ANRIKNING, -BROTT, -BRYTNING, -FÄLT, -GRUVA, -GÅNG, -LAGER, -PRODUKTION, -PROV, -STOCK, -STRECK, -TILLGÅNG, -UPPFORDRING, se B.
B: JÄRNMALMS-ANLEDNING~020. bärgv. jfr ANLEDNING 2 b. JernkA 1844, 2: 24. —
-ANRIKNING~020. (-malm- 1892—1901) bärgv. JernkA 1892, s. 71. —
-BROTT. (-malm- 1804—1814. -malms- 1760—1794) ställe där järnmalm brytes; numera bl. i inskränktare anv., om dagbrott för järnmalm. VetAH 1760, s. 18. Törngren Artill. 1: 121 (1794). Heinrich (1814). —
-BRYTNING. (-malm- 1873—1898. -malms- 1870 osv.) äv. bärgv. konkret: sammanfattningen av all den järnmalm (med undantag av slig) som gm brytning o. sträckning erhållits vid gruva l. inom ett område (ett land, ett distrikt o. d.) under viss tid. JernkA 1870, s. 66 (konkret). Därs. 1889, s. 207 (konkret). —
-DISTRIKT. område med järnmalmsfyndigheter som är större än ett järnmalmfält. JernkA 1825, 1: 236. 2NF 17: 1047 (1912). —
-EXPORT. —
-FLÖTS. bärgv. jfr FLÖTS, sbst.2 1. Rinman 1: 517 (1788). —
-FYNDIGHET~102 l. ~200. jfr FYNDIGHET II b. JernkA 1877, s. 156. Inmutning av järnmalmsfyndighet. SFS 1918, s. 521. —
-FÅNG. (†) plats l. område med järnmalmsfyndighet. Gadd Landtsk. 1: 203 (1773). —
-FÅNGST. bärgv. konkret, = -BRYTNING. JernkA 1873, s. 323. SDS 1898, nr 16, s. 3. —
-FÄLT. (-malm- 1873—1913. -malms- 1788 osv.) fält (se d. o. 5) med järnmalmsfyndighet. Rinman 1: 756 (1788). Lagerlöf Holg. 2: 339 (1907). —
-FÖREKOMST~102, äv. ~200. järnmalmsfyndighet. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 45, s. 50. Odelstierna JärnM 167 (1913). —
-GRANAT. (†) miner. granatliknande, reguljär, oktaedrisk järnmalmskristall. Rinman 1: 648 (1788). —
-GRUVA, r. l. f. (-malm- 1790—1814. -malms- 1757 osv.) gruva där järnmalm brytes (l. har brutits). PH 6: 4675 (1757). —
-GRYN. (numera mindre br.) jfr -KORN. Rinman JärnH 508 (1782). Dens. 1: 655 (1788). —
-GÅNG; pl. -ar. (-malm- 1804—1891. -malms- 1766—1870) bärgv. jfr GÅNG III 2. Bergman Jordkl. 113 (1766). —
-KLYFT. (†) om järnmalm i fast anstående bärg. Malmen kommer helt smal upp ifrån dagen i öster, och stryker emellan en jernmalmsklyft och gråberg neder åt i vester. NoraskogArk. 4: 254 (1716). —
-KORN. liten, mer l. mindre rund partikel av järnmalm. Rinman JärnH 508 (1782). —
-KRISTALL. bärgv. o. miner. Rinman 1: 648 (1788). —
-KROPP. bärgv. = -STOCK. —
-LAGER, n. (-malm- 1828—1899. -malms- 1824 osv.) bärglager som utgöres av järnmalm. GWahlenberg i Svea 1: 92 (1824). Distrikt af oolitiska järnmalmlager. JernkA 1899, s. 179. —
-PRODUKTION. (-malm- 1893. -malms- 1907 osv.) vanl. konkret, om sammanfattningen av all den avsändningsfärdiga malm (skrädd malm av olika sorter jämte anrikningsprodukt) som erhållits l. erhålles vid gruva l. inom ett visst område under viss tid. Jernmalmproduktionen i mellersta Sveriges bergslager (uppgick 1891) .. till 982,371 tonn. JernkA 1893, s. 203. Rönnholm EkonGeogr. 28 (1907). —
-PROV. (-malm- 1897. -malms- 1782 osv.) bärgv. undersökning av järnmalm för fastställande av dess järnhalt; äv. konkret, om den kvantitet järnmalm på vilken dylik undersökning utföres. Rinman JärnH 732 (1782; abstr.). KatalIndUtstSthm 1897, s. 108 (konkret). —
-PROVINS. bärgv. o. geol. område med sinsemellan genetiskt besläktade järnmalmsfyndigheter. —
-ROSTNING. bärgv. (i rostugn, rostgrop l. på öppna rostar utförd) förberedande bränning av järnmalm (i syfte att därigm bortskaffa svavel o. arsenik, uppoxidera järnföreningarna o. uppluckra järnmalmen före dess smältning i masugnen). Rinman (1788). —
-ROSTUGN~02 l. ~20. bärgv. jfr -ROSTNING. JernkA 1880, s. 15. —
-SLIG. bärgv. JernkA 1899, s. 291. —
-SMÄLTARE. bärgv. (förr) i fråga om osmundssmidet: person som smälte järnmalm. G1R 27: 269 (1557). —
-STOCK. (-malm- 1902. -malms- 1912) bärgv. sammanhängande massa av järnmalm. 2UB 5: 30 (1902). 2NF 16: 1466 (1912). —
-STRECK. (-malm- 1643—1891. -malms- 1807 osv.) bärgv. järnmalmsfyndighet l. (vanl.) samling av järnmalmsfyndigheter som har utpräglat långsträckt form; förr äv. i allmännare anv.: järnmalmsfyndighet. OxBr. 11: 333 (1643). Ymer 1923, s. 147. —
-SYLTA, r. l. f. bärgv. blandning av småmalm o. mullmalm med gråbärg av samma grovlek, frånskild vid uppfordringen för att vaskas l. anrikas. JernkA 1903, s. 251. —
-TILLGÅNG~02 l. ~20. (-malm- 1893. -malms- 1788 osv.) vanl. i pl. Rinman 1: 898 (1788). En inventering af världens järnmalmstillgångar. 2NF 35: 1266 (1923). —
-UPPFORDRING~020. (-malm- 1893. -malms- 1882—1890) äv. konkret, om sammanfattningen av i gruva l. inom visst område (gruvfält, provins, land o. d.) under viss tid uppfordrad, bruten järnmalm. Johansson Noraskog 2: 384 (1882). JernkA 1893, s. 203 (konkret). —
-ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. bärgv. smal järnmalmsgång. Rinman 1: 235 (1788).

 

Spalt J 456 band 13, 1934

Webbansvarig