| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JÄVA jä3va2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er ConsAcAboP 2: 158 (1659), TRudeen Vitt. 325 (c. 1700); sup. jäfft HärnösDP 1694, s. 273). vbalsbst. -AN (†, Braun Dikt. 1: 216 (1837; i bet. 3)), -ANDE; jfr JÄV, sbst.
1) (†) motsv. JÄV, sbst. 1: vara oviss om (ngt), tveka om (ngt). Kärlet skal tu tagha medh grepan .. men är thet twegrepott, må tu wäl twehogas (twijka, Jäwa, Dubitera) å hwilken sijda tu thet fatta må. Schroderus Comenius 435 (1639). Huadh elliest det wedkommer att j jäfue huru medh iuridica Professione blifua skall .., så (osv.). BraheBrevväxl. 1: 51 (1658). Möller (1755).
2) jur. motsv. JÄV, sbst. 2: anföra jäv mot (ngn l. sig själv). ConsAcAboP 4: 312 (1676). Ingen (domare skall) för skyldskap .. jäfwas utom eller längre bort än Syskonebarn. Wilskman Eccl. 143 (i handl. fr. 1687). Nu vil kärande eller svarande jäfva Domaren; giöre thet beskedeliga, och döme Domaren sielf om thet jäf. RB 13: 1 (Lag 1734). Jäfvas god man, som blifvit utsedd af förrättningsman, skall denne kalla annan god man i stället. Broomé CivPr. 336 (1882). Kallenberg CivPr. 1: 282 (1917). — särsk.
a) (†) i uttr. jäva ngn vara väldig (vildogan), anföra jäv mot ngn ss. partisk. Schmedeman Just. 148 (1615). ConsAcAboP 2: 158 (1659). Miltopæus kallades inn, och frågades, huad skääl han hade till at jäfwa Rectorem wara wildogan. Därs. 513 (1664).
b) (†) i uttr. jäva ngn (l. sig) (ut)ur rätten, från protokollet o. d., gm att jäva ngn (l. sig själv) göra att ngn (l. man själv) icke får sitta i rätten, vid protokollet osv. Canutus Munselius kallades in, och frågades om han wille jäfua någon utur rätten. ConsAcAboP 2: 526 (1664). Och sökte fuller Gustavus Cornovius i förstonne jäfwa Secretarium från protocollet. Därs. 4: 234 (1674). (De) ansågo grannlagenheten fordra, att de jäfvade sig från detta uppdrag (ss. ombud). BL 13: 323 (1847).
c) motsv. JÄV, sbst. 2 b, i utvidgad o. oeg. anv.: visa (ngt) vara ogrundat l. oriktigt, vederlägga; bestrida, förneka; numera i sht i nekande (l. därmed likställd) sats; äv. med saksubjekt. Hans skäl borde jag införa och med all höflighet jäfva. Dalin Arg. 1: 89 (1733, 1754). Mina tappra landsmän (skola) icke ett ögonblick jäfva den goda tanke, hvarmed E. M:t hedrat dem. GMArmfelt (1788) hos Tegnér Armfelt 1: 208. Ingen af dem, som kände i lifstiden Professor von Bonsdorff, skall jäfva (minnes-)teckningens sanning. JJNervander 1: 83 (1839). (Synd och lidande) beteckna tvenne verkligheter, dem ingen kan jäfva som har något förnuft i behåll. Rudin OrdUngd. 3: 127 (1897, 1903). En undersökning av studentskans ekonomiska förhållanden jävar varje tal om kvinnliga lyxstudier. LD 1932, nr 111, s. 4.
d) (†) i uttr. jäva om ngt, övergående i bet.: tvista om ngt; jfr JÄV, sbst. 2 c. Tolf män skola skatta och wärdera den Jordh som de Jäfwa om. ÅngermDomb. 12/7 1642, fol. 194. VDAkt. 1681, nr 30, Syneprot.
3) (†) avvisa (ngn l. ngt), visa ifrån sig, förkasta. Sidst, giff mig tine Nåd, att iag alt annat jäfwer / Och öfwergifwer platt. Vultejus Post. K 2 a (1686). Hans Råck ej någon jäfvar, / Som mode och gout förstår. Dalin Vitt. II. 6: 9 (1740). Vår oskuld jäfvar titlar och rang. Bellman 6: 310 (1777). Du då försmår, otacksamme, du jäfvar / I dårligt trots den skänk, dig himlen ger. Kullberg Tasso 2: 47 (1860).
4) (†) neka (ngn ngt), förvägra, förmena. Månn oss himlen något jäfvar, / Uppå en dag, som Gustafs är? Lidner 2: 30 (c. 1785). Menskans pulsar henne sömnen jäfva. Zedritz 1: 79 (1830).
Spalt J 498 band 13, 1934