Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KACKEL kak4el, sbst.1, n.; best. kacklet.
Ordformer
(kackel 1758 osv. kakel 1650—1872. kakl c. 1755)
Etymologi
[jfr d. kagl; vbalsbst. till KACKLA]
1) motsv. KACKLA 1: kacklande. Lind (1749). Orrhönans snörflande kackel. FrSkog. 126 (1892). Kacklet från dröjande svanor. Rosenius SvFågl. 1: 247 (1918). — jfr GÅS-, HÖNS-, VILDGÅS-KACKEL.
2) (vard.) motsv. KACKLA 2: pladder, ”snatter”; i sht i fråga om flera personer som tala på en gång; särsk. i fråga om kvinnor. Thet mökla kakel och squaller som quinfolk kan hafua. Murenius AV 205 (1650). Franska utrop blandade med kanakspråkets kackel. Andersson Verldsoms. 2: 215 (1854). Fröding ESkr. 2: 141 (1893). Östergren (1929).
Ssgr (†. Anm. Nedan anförda ssgr kunna även hänföras till KACKLA): (2) KACKEL-AKTIG. Kaklaktig, Kakelaktig, .. (dvs.) Bullersam, sqvalleraktig. Schultze Ordb. 2121 (c. 1755). —
(1) -GÅS.
1) anden Chaulelasmus streperus Lin., snatterand. Juslenius 20 (1745). Deleen 602 (1829; med hänv. till skrikand).
2) bildl.; jfr KACKEL, sbst.1 2. (T.) Schnatter-Gans .. (sv.) kakel-gås, slapertaska. Lind 1: 1369 (1749). —
(2) -STUGA. (enst.) rum l. hus där högljudt pladder l. prat höres. Atterbom LÖ 2: 305 (1827).

 

Spalt K 23 band 13, 1935

Webbansvarig