Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAFFER kaf4er, m.; best. -n; pl. kaffrer (Hynes Grosvenor Föret. 3 (1794) osv.) ((†) = (Thunberg Resa 1: 229 (1788: Cafferne, best.)); kaffrar Linné Diet. 2: 81 (c. 1750: Caffrarne, best.; möjl. att hänföra till sg. kaffrare), Iser Folksl. 1: 236 (1807); cafres Hiärne 2Anl. 313 (1706)); stundom KAFFRER kaf4rer, m.; best. -n; pl. =; förr äv. KAFFRARE, m.; best. -en; pl. = (Linné Diet. 2: 81 (c. 1750: Caffrarne, best.; möjl. att hänföra till sg. kaffer)).
Ordformer
(kaffer (caffer), sg. 1795 osv. caffraren, sg. best. 1795. kaffrer, sg. 1904)
Etymologi
[jfr d., holl. o. t. kaffer, eng. caffre, fr. cafre; av port. cafre; de mohammedanska araberna kallade sina grannar, de hedniska östbantunegrerna, ”otrogna”, kāfirūn, kuffār (se KAFIR 1); senare upptogo portugiserna den arabisk-mohammedanska benämningen, men uppfattade den ss. ett folknamn]
manlig individ av ett i sydöstra delen av Afrika (ungefär från sjön Njassa i norr till Stora fiskfloden i söder) boende folk som tillhör bantunegrernas sydöstra folkgrupp (med hamitiskt o. delvis hottentottiskt inslag) o. som i språkligt avs. hör till de bantu som tala dialekterna kafir o. sulu; äv. allmännare, i fråga om andra närstående folk; i pl. om individer av nämnda folk utan hänsyn till kön. Egentliga kaffrer (etnogr.), kaffrer (kafferstammar) levande i sydöstra Afrikas kusttrakter mellan floderna Sambesi i norr o. Stora fiskfloden i söder, kustkaffrer. Hiärne 2Anl. 313 (1706). Caffrarne äro starke, korthårige, ha tjocka läppar, inböjd näsa och äro svarte. Linné Diet. 2: 81 (c. 1750). Busuto-nationen bor norr om de egentliga Kaffrerna. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 71. Nilsson PrimKult. 140 (1923). — jfr KUST-, RÖD-, SULU-KAFFER m. fl.
Ssgr: A: KAFFER-BUFFEL. zool. (individ av) den i Kaplandet hemmahörande (vilda) buffelarten Bos (Bubalus) caffer Sparrm., svartbuffel, sydafrikansk buffel. Scheutz NatH 43 (1843). HeimdFolkskr. 72: 10 (1901). —
-FOLK. (kaffer- 1834 osv. kaffrer- 1926) i sht etnogr. jfr -STAM. MissionT 1834, s. 38. —
-HIRS. bot. kafferkorn. Gravander Cossigny 21 (1803). —
-HÖVDING. MissionT 1834, s. 37. —
-KATT. zool. (individ av) den i Sydafrika hemmahörande (vilda) kattarten Felis caffra C. Rebau NatH 1: 178 (1879). FoFl. 1: 18 (1906). —
-KORN. (kaffer- 1800 osv. kaffers- 1788) [jfr t. kafferkorn, eng. caffrecorn; jfr äv. nylat. Holcus caffrorum Thunb.] bot. den afrikanska sädesväxten Sorghum vulgare Pers., durra, kafferhirs, negerkorn; äv. o. urspr. om varieteten Sorghum caffrorum P. B. (Holcus caffrorum Thunb.); äv. om den tröskade säden av dessa sädesslag. Thunberg Resa 1: 327 (1788; om Sorghum caffrorum P. B.). Fries SystBot. 210 (1891; om Sorghum vulgare Pers.). —
-KVINNA. Ödmann Le Vaillant 1Resa 223 (1795). —
-SPJUT. ett slags av kaffrerna användt kastspjut, assegaj. —
-SPRÅK. särsk. språkv. i sg. best.: det bantuspråk som omfattar dialekterna kafir o. sulu. MissionT 1834, s. 37. 19Årh. VIII. 2: 121 (1924). —
-STAM. (kaffer- 1856 osv. kaffrer- 1859) i sht etnogr. Retzius EtnolSkr. 216 (1856).
B (†): KAFFERS-KORN, se A.
C (tillf.): KAFFRER-FOLK, -STAM, se A.
Avledn.: KAFFERSK, adj. (numera knappast br.) adj. till KAFFER. Ödmann Le Vaillant 1Resa 193 (1795). En Caffersk Höfding. MissionT 1834, s. 37. —
KAFFRINNA, f. (†) kafferkvinna. Harms GyllÄppl. 234 (1869). —
KAFFRISK. (†) adj. till KAFFER. MissionT 1834, s. 37. KonvLex. 3: 3 (1860).

 

Spalt K 45 band 13, 1935

Webbansvarig