Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAIN ka4in l. kaj4n, m.
namn på Adams o. Evas äldste son, som enl. 1Mos. 4: 1-24 dräpte sin yngre broder Abel; särsk. (i vitter stil) bildl. (jfr Hjelmqvist BiblPersN 26 ff. (1901)), om brodermördare; stundom om ond l. brottslig människa i allm. Mongen Cain är änu til / Som Abel (icke) lycko vnna wil. Fosz 364 (1621). Jag är inte nog stark i det onda att bli någon Kain. Heidenstam StGör. 92 (1900).
-MÄRKT, p. adj. (tillf.) försedd med kainsmärke. Vårt Kainsmärkta släkte. Gyllander Rytm. 80 (1925).
KAINIT ka1ini4t l. kajni4t, sbst.1, m.||ig.
2) rel.-hist. anhängare av en under andra århundradet e. Kr. existerande gnostisk sekt som bl. a. betraktade Kain ss. en son av högre ordning än Abel o. den förste i en följd av ”andliga” (pneumatiska) människor. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 119 (1834). BonnierKL (1925). —
KAINITISK. (föga br.) adj. till KAIN. Rydberg Urpatr. 25 (1873). särsk. (†) i utvidgad anv. (med hänsyftning på Kains brodermord), om blodsdåd o. d. Cainitiske oskyldigt blodz vthgiutelser. Isogæus Segersk. 242 (c. 1700). Bliberg Acerra 653 (1737).
Spalt K 50 band 13, 1935