Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALANDER kalan4der, r. l. m.; best. -n; pl. -drar; förr äv. KALENDER, sbst.1
Ordformer
(callander 1695. kalander 1874 osv. kalender 1752 (: Kalender-Machiner); jfr KALANDRERA, KALENDRARE (se avledn.))
Etymologi
[av holl. l. t. kalander, fr. calandre resp. eng. calender, rulle, mangel; av ovisst urspr.]
tekn. för pressning o. glättning av tyg, papper o. d. avsedd maskin vars huvuddel utgöres av en l. flera valsar, glättmaskin. Stiernman Com. 5: 514 (1695). UB 5: 522 (1874; i fråga om glättning av tyg). Glättning (av papp) i kalander. 2NF 37: 982 (1925). GHT 1934, nr 38, s. 17. — jfr MATRIS-, VÅT-KALANDER.
Ssgr (tekn.): KALANDER-MANGEL. mangel som arbetar med två mot varandra roterande valsar. 2NF 17: 762 (1912). SvUppslB 18: 159 (1934). —
-MASKIN. (kalender- 1752) kalander. Ljungenstjerna PVetA 1752, s. 54. —
-PRESS. kalander. 2NF 13: 588 (1910). —
-VALS; pl. -ar. VaruförtTulltaxa 1: 337 (1912).
Avledn.: KALANDRERA, förr äv. KALENDRERA, v., -ing. (kal(l)and- 1876 osv. calend- 1745 (: Calendreringsvetenskapen)) [jfr holl. kalanderen, t. kalandrieren, fr. calandrer] tekn. pressa o. glätta (tyg, papper o. d.) i kalander. NF 1: 923 (1876). TySvO 1218 (1932).
Ssg: kalendrerings-vetenskap. (†) i sg. best.: konsten att kalandrera. Fatab. 1927, s.108 (1745). —
KALENDRARE, m.||ig. (calendrare) [jfr holl. calanderaar, kalander] (†) person som sköter en kalander. Nordencrantz Arc. 238 (1730).

 

Spalt K 85 band 13, 1935

Webbansvarig