Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALL kal4, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; äv. KALLE kal3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. kall, kalla (pl. -ar); av fin. kalla, ”kall” (jfr fin. kallio, bärg, klippa)]
(i vissa trakter, i sht i norra Sv. o. i Finl., bygdemålsfärgat) vall l. bank o. d. av upptornade isflak, i sht invid stranden. Om Våren rifvas Kallarne lösa och drifva omkring. VetAH 1765, s. 106. Vinterisen hopar sina kallar över dem (dvs. bådarna längst ute). Mörne Strandb. 1: 11 (1915). Reuter Sydv. 96 (1922). — jfr IS-, LAND-KALL(E).

 

Spalt K 135 band 13, 1935

Webbansvarig