| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALUV kalɯ4v l. (i bet. 1. vard.) KALUFS kaluf4s, r. l. m.: best. -en; pl. (föga br.) -er (Jolin Ber. 6: 256 (1881). Wulff 85År 9 (1929)).
1) (ngt vard.) (det vanl. längre) håret på övre l. främre delen av huvudet, lugg. Gripa, taga, fatta, hugga ngn i kaluven l. kalufsen. Schultze Ordb. 2899 (c. 1755; fr. Västergötl.). Han tog mig i kalufven. Bellman 2: 64 (1777). Weste (1807; med hänv. till luf). (Han) rev .. sig tankfullt i kaluvsen. SvSkämtl. 123: 34 (1919). Jonas’ kalufs (var) mer än vanligt oregerlig. Bergman JoH 305 (1926). En satt och kraftig femåring med gul kaluv och blå ögon. Blomberg MännHav. 16 (1926). — särsk.
a) i vissa uttr. som beteckna att ngn börjar ett ivrigt slagsmål, eg. med (försök till) hårdragning, ss. fara, rusa, flyga i kaluven på ngn l. ngn i kaluven. Drängen och Lakejen (började) at örfilas, och Dejan rusade i kalufven på Kokerskan. Sahlstedt SagTupp. 44 (1758). När .. (”den lede”) ock Åke tredje gången foro varandra i kaluven (osv.). EWigström i Landsm. VIII. 3: 155 (1899).
b) (mera tillf., skämts.) i överförd anv., i fråga om djur, om håret uppe på huvudet. ”Inte värdt att krusa för frun!” — sa’ slagtarn, tog suggan i kalufsen. Schultz Ordstäf 22 (c. 1865). Mor Katrina .. högg .. vår .. bagge i ”kalufsen” och ledsagade honom i all vänlighet utom dörren. Dagen 1897, nr 236, s. 4.
2) (vard., numera knappast br.) huvud. Dalin (1852; angivet ss. brukligt bland det lägre folket). Tung är kalufven / Af jul-os och stoj. Sehlstedt 3: 38 (1867).
3) (vard.) bildl., i uttr. på nykter kaluv.
a) i nyktert tillstånd; äv. bildl. Wallenberg (SVS) 2: 116 (1766). Alla (i ett gladt lag) hade de historier att berätta .., historier, som ingen ordentlig karl på nykter kaluf skulle vilja kännas vid. Geijerstam Hallin 143 (1887). Jag (har) återhämtat mig från det första intryckets berusning och promenerar på nykter kaluv bland skyskraporna. Siwertz Lat. 24 (1924).
Spalt K 200 band 13, 1935