Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAMENA kame4na, f. (l. r.); best. -an; pl. -or; l. KAMEN kame4n, f. (l. r.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(stundom, i sht förr, skrivet cam-. — kamén 1810; kamener (cam-), pl. 1809—1909. kamena 1845; kamenor, pl. 1834)
Etymologi
[jfr t. kamene, fr. camène; av lat. camena, (käll)nymf, musa, sånggudinna, av obekant ursprung (i antiken o. senare oriktigt sammanställt med lat. carmen, sång, o. canere, sjunga, ngt som kanske föranledt l. bidragit till uppkomsten av bet.: sånggudinna)]
1) (ngn gg i poesi l. litterärt spr.) sånggudinna, musa (i eg. o. överförd bet.); mest i pl. Folyfem I. 1: 3 (1809). Lamartine, rättvist intagen af det slägttycke med hans egen kamena, som (Jean Reboul’s) ”Engeln och Barnet” .. lade i dagen. SthmFig. 1845, s. 83.
2) (enst.) nymf. Nu tystna alla vatten / i alla fontäner, / och liksom skrämda dufvor / fly parkens camener. Procopé Vers 22 (1909).

 

Spalt K 245 band 13, 1935

Webbansvarig