Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAMPANE, sbst.; pl. -er.
Ordformer
(campane 1815. campaner, pl. 1690)
Etymologi
[jfr holl. kampaan, ä. t. campane; av fr. campane (i bet. 1 o. 2), av mlat. campana, kyrkklocka, av ovisst urspr.]
(†) i sg. koll. l. i pl.
1) ett slags fransar av spunnet guld, silver l. silke, vilka nedtill sluta i små, klocklika tofsar. Synnerberg 1: 62 (1815).
2) ett slags små, lätta o. fina spetsar förfärdigade av vit linnetråd l. av silke; jfr KAMPAGNER. Det minsta möjligt är utlägger hon för spitzar, / Campaner, sidentyg. Keder Vitt. 360 (1690). Synnerberg 1: 62 (1815).

 

Spalt K 301 band 13, 1935

Webbansvarig