Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANKAN kaŋ3kaŋ2 l. -kan2, l. 3~2, l. 40 resp. 4~1, äv. kaŋkaŋ4; best. -en; äv. (vid uttal med slutande n-ljud) vard. (utom i södra Sv.) =.
Ordformer
(can(-)can 1842—1935. kang(-)kang 1894—1929. kankan 1844 osv. kankang 1905)
Etymologi
[av fr. cancan, trol. av lat. quamquam, ehuru, med vilket ord högtidliga akademiska tal ofta började, varigm ordet ironiskt kom att beteckna tomma ord, snack o. dyl. o. senare äv. i överförd anv. övergick till benämning på en allt annat än högtidlig dans]
ett slags uppsluppen, ofta på frivolt sätt utförd kontradans, som i sht förr dansades på offentliga danslokaler, urspr. särskilt i Paris. Dansa ”cancan” emot hvarandra. Sturzen-Becker Utflygt 2: 214 (1842). Kullberg Bref 2: 125 (1844). Hon gör en dans som di kallar för kang-kang, / med, Gud förlåte mig, ingenting på. Fröding Eftersk. 1: 127 (1894, 1910). Cancan, den uppsluppna orgiastiska kontradansen, ett slags fransäs, där man slår gäcken lös på fullaste allvar, hade sin glansperiod under andra kejsardömet i Paris. Laurin 2Minn. 126 (1930). — särsk. bildl. Det paradoxala ädelmodet dansar en vild cancan med den sluga vinningslystnaden. Böök 1Ess. 136 (1913).
Ssgr (tillf.): KANKAN-BAL; pl. -er. Almqvist GMim. 3: 27 (1842). —
-GEST. Tavaststjerna Inföd. 10 (1887).

 

Spalt K 355 band 13, 1935

Webbansvarig