Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANNIBAL kan1iba4l, om person m.||(ig.), om djur m. l. f. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet can(n)-. kani- (cani-) 1674—1820 (: canibalism). kanni- (canni-) 1752 osv.)
Etymologi
[liksom t. kannibale, eng. cannibal, fr. cannibale, av span. canibal, urspr. ss. pl. canibales, ombildning av caribes, namn på de människoätande infödingarna på Antillerna (se KARIB)]
1) (†) eg. o. urspr.: karib. Hwadh mehnar tu aff hwad Ulfweslagh thet Indiske Folcket, hwilket kallas Cariber och Canibaler, är? Sylvius Mornay 278 (1674).
2) person (i sht vilde) som använder människokött ss. föda, människoätare; äv. (i sht i jämförelser) allmännare, om glupsk o. rå vilde. Jag kunde .. väl kalla denna ö ett jordiskt paradis, om jag .. varit säker för Cannibaler eller menniskiofrätare. DeFoë RobCr. 68 (1752). Bägge (dvs. grekernas giganter o. nordbornas resar) framställas såsom kannibaler. Geijer I. 7: 101 (1830). En af bönderna, som åt som en kannibal och med sina vargtänder slet af långa stycken af stekt kött. Lindsström Deledda OndVäg. 111 (1907). Bolinder VildSed. 45 (1923). — särsk.
a) zool. om djur som förtär annat djur av samma art. Kräfthannarna äro .. i synnerhet då föda tryter eller är knapp, kannibaler, som stundom angripa de svagare honorna och uppäta dem. VerdS 98: 9 (1901). jfr: På N. Zeeland äta .. (hundarna) andre hundars ben, och blifva aldeles sitt slägtes Cannibaler. Cook 2Resa 68 (1783).
b) bildl., om grym, rå, barbarisk människa. Rousseaus heliga lif .. var det icke ett långt marter under Vitterhetens cannibaler. Thorild 3: 18 (1791). Atterbom LÖ 2: 253 (1827). Blanche Tafl. 3: 16 (1857).
Ssgr (till 2): KANNIBAL-FOLK. —
-MÅLTID~20, äv. ~02. —
-STAM.
Avledn.: KANNIBALISK, adj. (-alisk 1796 osv. -allsk 1793) adj. till KANNIBAL 2; äv. allmännare: grym, rå; barbarisk; äv.: glupsk som en kannibal, mycket glupsk. Cook 2Resa 284 (1783). Att Magdeburg förstördes genom Tilly med kannibalisk vildhet, har en och hvar lärt sig ur sina skolkompendier. Frey 1847, s. 420. (Den fete pojken) blängde halft kannibaliskt bort till mr Weller vid tanken på bräckt skinka med förlorade ägg. Backman Dickens Pickw. 1: 452 (1871). Vissa kannibaliska seder i Sydamerika. Bolinder VildSed. 51 (1923). —
KANNIBALISM, r. [jfr t. kannibalismus, eng. cannibalism, fr. cannibalisme] till 2: människoätande. Geijer I. 1: 139 (1818). Kannibalism är vida utbredd över jorden och har förekommit ännu hos kulturfolk. SvUppslB 14: 1097 (1933). särsk.
a) zool. till 2 a, om djurs förtärande av annat djur av samma art. Wetterhoff Skog 1: 48 (1883). 2NF 36: 499 (1924).
b) (mindre br.) bildl., om vällustigt o. djuriskt frossande; äv.: grymhet, råhet; barbari; jfr KANNIBAL 2 b. SvLitTidn. 1820, sp. 467. 2Saml. 12: 34 (1891).

 

Spalt K 362 band 13, 1935

Webbansvarig