| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANON ka4non, sbst.1, r. l. m., stundom n. (Afzelius Log. 2 (1859; i bet. 3 b), KyrkohÅ 1917, s. 232 (i bet. 4)); i best. anv. utan slutart.; pl. ss. r. l. m. -er kanω4ner (Brask Pufendorf Hist. 402 (1680), Weste (1807), Friesen (o. Grape) CodArg. 12 (1928; i bet. 2 a)), ss. n. = ((†) -s Less ChristnRel. 6 (1778; i bet. 4), SvLitTidn. 1819, sp. 463 (i bet. 5)). Anm. I ä. tid användes ordet stundom med genomgående lat. böjning. PJGothus Os. 468 (1603: effter then gamla Canonem). Schroderus Os. III. 1: 326 (1635: vthi samma Canone). Dalin (1851: canones, pl.).
A.
1) inom den romersk-katolska kyrkan: förteckning över dem som förklarats ss. helgon. Burman Alm. 1721, s. A 3 b. Cornelius KrKyrkH 4: 70 (1890).
2) tabell.
a) [jfr senlat. Eusebii canones l. canones Eusebiani] (i fråga om i vissa äldre bibelhandskrifter använda synoptiska tabeller) i uttr. Eusebius’ l. eusebiansk kanon, om var särskild av de tio översiktstabeller i vilka Eusebius av Cæsarea († omkr. 340) sammanställde numren på de fyra evangeliernas ”sektioner” (en efter innehållet gjord uppdelning av evangelierna i kapitel som i fortlöpande följd numrerades inom varje evangelium för sig) o. med hjälp av vilka läsaren kan återfinna de ställen i de övriga evangelierna där samma ämne behandlas (l. se att ämnet eljest icke förekommer); senare äv. om andra liknande synoptiska tabeller; vanl. i pl. De eusebianska kanonerna. Friesen (o. Grape) CodArg. 12 (1928). Eusebii sektioner och kanoner. Därs. 82.
b) [jfr motsv. anv. i t.] astr. o. kronol. eg.: tabell i vilken för viss(a) bestämd(a) tidslängd(er) uppgifter meddelas rörande viss företeelse som på förhand kan matematiskt beräknas; jfr EFEMERID I 2; nästan bl. (mindre br.) astr. om (samling av) tabeller med beräkningar av tid o. ort för sol- o. månförmörkelser under en längre tidsperiod. Beräkna en ny kanon. PopAstrT 1931, s. 162. — jfr FÖRMÖRKELSE-KANON.
B.
3) (i sht i fackspr.) rättesnöre, regel; fastställd norm. Thet är wår Canon, ther wedh wij stadna, att hwart och ett Ståndh har sin rätt. RARP 4: 351 (1650). Grammatikerne Aristophanes och Aristarchos (i Alexandria) föranstaltade sin kanon af de skalder, som vore att anse för classiska. Atterbom PoesH 2: 259 (1848). Den prosaiska canon: mun efter matsäck. Wieselgren Bild. 330 (1889). Den ortodoxa stillagens kanon. SvH 10: 269 (1909). SöndNStrix 1934, Julnr s. 2. — särsk.
a) konst. sammanfattning av reglerna för människokroppens proportioner, avsedd att tjäna som praktisk handledning vid återgivandet av människogestalten. Upmark Lübke 27 (1872). En .. lagligen fastställd (kanon) .. skall enligt antika författare .. hafva funnits hos de gamle egypterna: den egyptiska kanon. NF (1884). De gamle sökte en ”kanon”, en mönsterbild, för den manliga atletens kropp, och tvenne sådana fastställdes, af Polyklet .. och af Lysippos. Nyblom i 3SAH 8: 290 (1893).
b) [jfr Epikuros’ skrift Περὶ κριτηρίου ἢ κανών] filos. enl. Kant: inbegreppet av grundsatserna a priori för kunskapsförmågans rätta bruk; jfr KANONIK. Det rena Förnuftets Kanon. VStyckUplKantPhilos. 43 (1798). Rosén Schwegler 303 (1924).
4) om samlingen av de bibelns böcker vilka ss. av Gud ingivna äro av kyrkan erkända ss. dogmatiskt o. etiskt rättesnöre, bibelkanon; äv. allmännare: ett religionssamfunds auktoritativa skriftsamling. Frosterus Synops. 27 (1707). Christendomen påstår sig äga en canon, d. ä. en samling af urkunder, något när lika gamla som christendomen sjelf, hvilka afgöra hvad som utgör christendomens väsen. Reuterdahl InlTheol. 84 (1837). Nya Testamentets Canon. Norbeck Theol. 18 (1845). Denna samling af heliga skrifter (som finnas i gamla testamentet) utgjorde judarnes ”kanon”. Fehr Und. 25 (1894). Om uppkomsten af Gamla Testamentets kanon. Stave (1894; boktitel). ”De tre korgarna”, Tripitaka, buddhismens kolossala kanon. Söderblom ÖversRelH 143 (1912).
5) [eg. om föreskrift för uppbyggandet av ett musikstycke av ifrågavarande art, vilket i ä. tid noterats ss. en enda stämma] mus. musikstycke i vilket två l. flera på ett bestämt avstånd efter varandra infallande stämmor genomföra en o. samma melodi i sträng imitation, antingen på samma tonhöjd l. på olika tonhöjd med något intervalls avstånd; äv. i uttr. kräftgående kanon, där den imiterande stämman är en omvändning av den första stämman, kräftkanon. Oändlig kanon, där stämmorna icke inträffa i ngt gemensamt slut, utan kunna upprepas ett godtyckligt antal gånger, utan att imitationen avbrytes. Mecklin BegTonk. 9 (1802). Jeanson (o. Rabe) 1: 60 (1927). — jfr KRÄFT-, SPEGEL-KANON.
C.
6) i den romersk-katolska kyrkan: kyrklig(t) föreskrift l. påbud, särsk. om dylik föreskrift (l. samling av föreskrifter) osv. som tillkommit gm kyrkomötesbeslut l. påvlig förordning; kyrkostadga. PJGothus Os. 502 (1603). (Munkarna o. nunnorna) leffde effter Canonernes disciplin vnder Biskopernes Styrelse. Brask Pufendorf Hist. 402 (1680). Mötet i Epaone 517 (måste) låta inflyta en egen Canon, af innehåll, at Prästerne ej borde hälsa på sine Åhörares Hustrur vid olaga timmar. 1Saml. 1: 47 (1773). SvUppslB (1933).
7) inom den romersk-katolska kyrkan, eg.: den av kyrkan föreskrivna formen (för officiet); om den viktigaste, under hela året oförändrade delen av böneformuläret (mellan inledningen o. fader vår) vid mässan, mässkanon. Schroderus Os. III. 1: 326 (1635). ConvLex. (1821). Goffine RelHb. 2: 34 (1843). Oremus 1930, s. 66.
D.
8) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.; benämningen anses bero på att ifrågavarande stilsorter användts vid tryckning av mässkanon (jfr KANON-TYP)] boktr. benämning på vissa större boktryckarstilar, numera mest använda för boktitlar, anslag o. d. Rudbeckius MemPubl. 23 a (1635). ConsAcAboP 2: 16 (1654). Fin kanon (mått i punkter) .. 32 .. Kanon (mått i punkter) .. 36 .. Grov kanon (mått i punkter) .. 42. Elge BoktrK 12 (1915).
(2 a) -TAVLA. [jfr t. kanontafel] (i fackspr.) = KANON, sbst.1 2 a, särsk. med tanke på den yttre (särsk. den konstnärliga) formen. Wrangel LundDomkK 74, 80, 117 (1923). De Eusebianska kanontavlorna. Friesen (o. Grape) CodArg. 85 (1928). Kanontavlornas bågar äro oftast hästskoformiga. Roosval FornkristK 148 (1933). —
(7) -TYP. boktr. stor tryckstilstyp som användes vid tryckningen av mässkanon. ICollijn i NordBoktrK 1908, s. 175. Dens. SvBibliogr. 3: I (1933).
Spalt K 363 band 13, 1935