Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANONERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr KANONAD.
Etymologi
[jfr d. kanonere, t. kanonieren, av fr. canonner, avledn. av canon (se KANON, sbst.3)]
(†)
a) intr.: avgiva eld med kanon(er), skjuta med kanon(er) (på ngn). OxBr. 6: 17 (1627). I går hafva vi kanonerat på dem derinne (i Köpenhamn) rätt starkt. HSH 4: 269 (1658). Derefter stodo de båda härarne kanonerande mot hvarandra tills mörkret inföll. Carlson i 2SAH 48: 91 (1872). — särsk. om avskjutande av kanonsalut. BtHforsH 2: 15 (1762). Under de Kongl. skålarnes drickande canonerades. Därs. 23 (1772). Calonius Bref 315 (1797).
b) tr.: beskjuta (ngn l. ngt) med kanon(er), utsätta (ngn l. ngt) för kanoneld. OxBr. 6: 17 (1627). Flottorna canonerade hvarandra. Loenbom Stenbock 2: 140 (1758). Man måste slutligen kanonera byn för att förmå fienden att inställa elden. Rappe Nordarm. 104 (1874).
Särsk. förb. (†): KANONERA BORT. fördriva l. avlägsna (ngn l. ngt) med kanoneld. Carl XI AlmAnt. 28 (1678). Den samma dagen canonerade vi bort de Danska skeppen. Därs. 54 (1679). —
KANONERA IFRÅN. i uttr. kanonera ngn ngt ifrån, gm kanoneld beröva ngn ngt. (Fienden) canonerade honom ifrån trenne batterier. KKD 9: 11 (c. 1702).
Avledn. (†): KANONERARE, m. [jfr (ä.) d. kanonerer] = KANONJÄR. KKD 9: 153 (1705). Sjögren (1795).

 

Spalt K 376 band 13, 1935

Webbansvarig