Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARDA ka3rda2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(kaard- 1678. kard- 1639 osv. kård- 1640—1749)
Etymologi
[liksom d. karde av mnt. karden; jfr t. karden, eng. card, v.; avledn. av KARDA, sbst.1]
gm bearbetning medelst kardor l. kardmaskin befria (ull, bomull l. dyl. spånadsämne) från föroreningar, utreda o. särskilja (ullens osv.) fibrer från varandra o. av dessa bilda jämna strängar, som sedan kunna sträckas o. spinnas till garn; äv. utan obj.: arbeta med kardning (av ull o. d.). Vll och bomvll kämbas och kardas af vlkämbaren. Schroderus Comenius 503 (1639). Jag trälar natt och dag och giör mig allan vinning, / At vppehålla tig med kardning, häckling, spinning. Kolmodin QvSp. 1: 637 (1732). Betsy sätter sig at karda. Envallsson Kung. 35 (”53”) (1784). Hon kardar kamull (på spinnhuset), för hon har spått folk. Almqvist Amor. 342 (1839). Faustman GiftKv. 106 (1926). — jfr FIN-, GROV-KARDA, SILKES-, ULL-KARDNING. — särsk.
a) oeg.: skrapa l. riva (ngt, eg. med karda). Grenar och kvistar (i skogen voro) bortsopade, stammarna kardade av granatstormar. Knöppel Barb. 227 (1916).
b) [anv. sannol. uppkommen gm inflytande från KARA, v.] (enst.) raka, riva. Trälarna samlades för att karda glöden ur askan. Heidenstam Folkung. 1: 124 (1905).
Särsk. förb.: KARDA BORT10 4. gm kardning avlägsna (ngt). Weste (1807). —
KARDA OM10 4. karda (ngt) på nytt. Björkegren 2301 (1786). —
KARDA SÖNDER10 40, i södra Sv. äv. ISÖNDER040. gm kardning sönderriva (ngt). Linné Diet. 2: 68 (c. 1750). —
KARDA UT10 4. = KARDA BORT. Weste (1807).
Ssgr (i sht i fackspr. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till KARDA, sbst.1): A: KARD-BAND.
1) i kardmaskin: med kardstift besatt band av läder l. dyl. SFS 1865, nr 10, s. 27. SvD(A) 1920, nr 77, s. 8.
2) sträng av ull l. dyl. som bildas vid kardning. 2UB 8: 245 (1900). Form 1933, s. 245. —
-BÄNK. (kard- 1755—1906. karde- 1791—1830) (i sht förr) bänk på vars ena ända är anbragt en ställning med en fastsittande karda utefter vilken en handkarda föres vid kardandet. HushBibl. 1755, s. 274. Klint (1906). —
-CYLINDER. med kardstift försedd cylinder som ingår ss. del i vissa kardmaskiner; särsk. om huvudvalsen i en kardmaskin, tambur. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 55. Klint (1906). —
-GARN. kardullsgarn. UB 6: 389 (1874). Forssell Stud. 2: 313 (1880, 1888). —
-KALAS. (förr) benämning på ett slags bjudning l. gille vartill deltagarna samlades för att hjälpa till med kardning. Fatab. 1928, s. 189 (fr. Bohusl.). —
-MASKIN. Polhem Test. 124 (1761). SFS 1917, s. 394. —
-RÄNGA. = -BAND 1. SvT 1852, nr 190, s. 4. UB 6: 378 (1874). Patent nr 2086, s. 1 (1890). Klint (1906). —
-SKIVA, r. l. f.
1) skivformig, med kardstift besatt del av kardmaskin. SFS 1865, nr 10, s. 27. WoJ (1891).
2) om gm kardning till form av en skiva utplattad mängd av bomull o. d. HushBibl. 1755, s. 277. —
-STOL.
1) = -BÄNK. Langlet Husm. 864 (1884). VL 1896, nr 26, s. 3.
2) kardmaskin. TT 1871, s. 322. 2UB 8: 235 (1900). —
-TRUMMA, r. l. f. om huvudvalsen i en kardmaskin; jfr -CYLINDER. TT 1885, s. 81. —
-ULL. korthårig, fint krusig ull som måste förberedas till spinning medelst kardning o. som lämpar sig till förfärdigande av klädesartade, valkade tygsorter. Nordencrantz Arc. 246 (1730). SFS 1826, s. 528. LmUppslB 1136 (1923).
Ssg: kardulls-garn. av kardull spunnet garn. SFS 1841, nr 57, s. 15. Form 1933, s. 244. —
-VALS; pl. -ar. med kardstift försedd cylinder som ingår ss. del i vissa kardmaskiner; särsk. om den mindre, med huvudvalsen i en kardmaskin samvärkande valsen, ”kamvalsen”. Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 10. Patent nr 11192, s. 1 (1900). —
-VÄRK, n. = -MASKIN. EconA 1807, mars s. 14. 2NF 33: 546 (1922). —
-YTA. om den yta som bildas av stiften i en kardmaskin. 2NF 13: 922 (1910).
B (numera bl. bygdemålsfärgat): KARDE-BÄNK, se A. —
-GILLE. (förr) kardkalas. GotlLT 1852, nr 17, s. 1 (fr. Skåne). Nilsson FestdVard. 64 (1925). —
-HJÄLP. (förr) = -GILLE; jfr HJÄLP 2. Sundblad GBruk 125 (1881; fr. Västergötl.).
C: KARDNINGS-MASKIN. kardmaskin.
Avledn.: KARDARE, m.(||ig.). person som (i sht yrkesmässigt) utför kardning av ull o. d. Risingh KiöpH 90 (1669). SLorS 12: 21 (1896). jfr ULL-KARDARE. —
KARDERI, n. konkret: industriell anläggning för kardning av ull o. d.; del av textilfabrik o. d. i vilken ull o. d. kardas. TT 1875, s. 151. Östergren (1929). —
KARDERSKA, f. jfr KARDARE. Dalin FrSvLex. 2: 248 (1843). PT 1918, nr 274 A, s. 2. jfr SILKES-, ULL-KARDERSKA.

 

Spalt K 549 band 13, 1935

Webbansvarig