Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARNATION kar1natʃω4n l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet car-)
Etymologi
[jfr t. karnation, eng. carnation; av fr. carnation; jfr it. carnazione; av lat. carnatio (gen. -ōnis), (godt) hull, till lat. carnatus, som har (godt) hull, avledn. av lat. caro (gen. carnis), kött. — Jfr INKARNERA, SKÄR, adj.]
mål. i fråga om porträtt- l. figurmålning: återgivande av hudfärgen på de nakna partierna av människokroppen; konkret: hudfärg sådan denna framställts på ett porträtt osv.; äv.: färgvärkan hos nakna partier på ett porträtt osv.; äv.: köttfärg. Hvad som, bland annat, i denna tafla är märkvärdigt, är den gräsgröna carnation, som utmärker några figurer. Hammarsköld KonstH 156 (1817). Karnationen, den menskliga köttfärgen .. uti hvilken alla färger gå öfver i hvarandra. Ljunggren Est. 1: 192 (1856). Sirén Pilo 128 (1902). SvD(A) 1931, nr 42, s. 14.
Ssgr (mål.): KARNATIONS-FÄRG. färg varmed nakna partier återgivas på ett porträtt o. d. Nyblom Akvarellm. 34 (1910). —
-SKUGGA, r. l. f. hudfärgsskugga. Alla karnationsskuggor (på en viss porträttstudie äro) röda och lätta, dagrarna däremot mycket starkt pålagda. Kjellin Troili 2: 48 (1917).

 

Spalt K 599 band 13, 1935

Webbansvarig