| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARV kar4v, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -ar.
1) tekn. motsv. KARVA, v. 1: skåra, inskärning, ränna; särsk. (förr) om inskuret märke i metallredskap som användes till mätning av tjockleken av metalltråd (vid tråddragerier) l. av metalltenar (vid myntvalsning) o. d. Rinman Jernförädl. 216 (1772; i fråga om tråddragning). Karf är et märke, hvarefter tenarnes tjocklek vid myntvalsning proportioneras. Dens. 1: 962 (1788). Eneberg Karmarsch 2: 677 (1862). Schulthess (1885).
2) (i vissa trakter, vard.; se dock slutet) motsv. KARVA, v. 2: skuren tobak. Röka karf ur jernpipor. Bergström Bild. 2: 53 (1882). Molin FrÅdal 44 (c. 1895). Keyland Allmogekost 2: 102 (1919). jfr: Gammal Virg(inia) karf. Nordström SthmFirmH 283 (i handl. fr. 1842). — särsk. tekn. om den skurna tobak som utgör inlagan i cigarrcigarretter o. cigarretter. BonnierKL 11: 1177 (1927).
3) (i sht i fackspr.) motsv. KARVA, v. 2: fint sönderhackat (”tuggat”) vedavfall l. ris som användes till bränsleved; trätugg, flis; äv.: trämasseved som är bearbetad till kokning. Det affall, som ej kan förädlas, afföres .. till ribbtuggaren för att förvandlas till s. k. karf eller flis. Ekman SkogstHb. 181 (1908). HbSkogstekn. 799 (1922). UNT 1928, nr 10069 A, s. 1 (om trämasseved). SvSkog. 1095 (1928).
Spalt K 646 band 13, 1935