| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KASTRAT kastra4t, m.; best. -en; pl. -er.
kastrerad mansperson, snöping; särsk. (förr, i sht i fråga om italienska förh.): kastratsångare. SvBrIt. 1: 86 (c. 1700). I ditt land (dvs. Italien) sjunga kastraterna bäst. Tegnér (WB) 3: 31 (1817). Valentin Musikh. 2: 93 (1901). — jfr SOPRAN-KASTRAT. — särsk. (numera knappast br.) oeg. l. bildl.; i sht (mer l. mindre nedsättande l. föraktligt) om person som (på ett l. annat område) företer andlig sterilitet o. oförmåga o. därmed följande begränsning. Atterbom i SvLitTidn. 1815, sp. 701. Någon har kallat dem (dvs. vissa riksdagsmän) politiska kastrater; och man har ej haft orätt deri. De sakna produktionsförmåga. Livijn 2: 107 (1831).
-RÖST. en kastrats falsettliknande röst (med gossröstens läge o. klang, men mansröstens styrka); äv. i överförd anv., om icke kastrerad persons röst som (mer l. mindre) liknar sådan röst. Rydqvist Resa 96 (1838). Nerman Service Bluffm. 10 (1925). —
-SÅNGARE. i kyrkokörer, operor o. d., i sht i Italien förr anställd sångare vars röst på grund av en på honom under barndomen utförd kastrering bibehållit gossröstens sopran- l. altläge o. klang, även sedan den erhållit mansröstens styrka. Weste (1807). Jeanson (o. Rabe) 1: 122 (1927).
Spalt K 770 band 13, 1935