| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KATOLICISM kat1ωlisis4m l. 01—, r. (l. m.); best. -en.
1) (i teologiskt o. kyrkligt fackspr.) egenskap(en) att vara allmän l. allmännelig l. universell; i fråga om den kristna läran l. kyrkan; jfr KATOLSK 1 a. Ekbohrn (1904). 3NF (1929).
2) (den) kristendomsform som bekännes av den romerska o. den grekisk-ortodoxa kyrkan, katolsk troslära l. åskådning; utan närmare bestämning vanl. i fråga om den romersk-katolska kyrkan; vanl. i best. form. Catholicismens fromma undertro. Hammarsköld SvVitt. 1: 23 (1818). Geijer I. 5: 393 (1847). En samverkan (vid uppkomsten av gotiken) mellan katolicismen och korstågens riddarväsen. Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901). 3NF (1929). — jfr MODE-KATOLICISM.
3) (†) om förhållandet att vara katolsk (se d. o. 2) l. katolik; katolsk karaktär. JWallin (1815) i 2SAH 7: 155. Agardh BlSkr. 2: 84 (1830).
Anm. I lat. form användes ordet i följande språkprov i bet.: de katolska länderna, den katolska världen. Hvad lärer hela Catholicismus säija der til (dvs. till ett förslag från konung August i Polen). Bark Bref 2: 27 (1705).
Spalt K 809 band 13, 1935