Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KEJSARINNA ɟäj1sarin3a2, om person f., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kejsar- (kei-, key-, käj-) 1579 osv. kejser- (kei-, key-) 1610—1864)
Etymologi
[fsv. kesarinna (key-); jfr mnt. keiserinne, holl. keizerin, t. kaiserin; avledn. av KEJSARE]
1) kejsares gemål l. änka; kvinnlig innehavare av kejserlig värdighet; jfr KEJSARE 1. VarRerV 38 a (1579). Kejser Johannes och Kejserinnan Anna. Dalin Montesquieu 200 (1755). Maria Theresia, Kejserinna och Drottning af Ungern. Nordenflycht Fruent. 52 (1761). SvStatskal. 1930, s. 47. — jfr ÄNKE-KEJSARINNA. — särsk.
a) i jämförelse, för att beteckna mycket förnäm l. högdragen person l. min o. d. Runius Dud. 2: 143 (1713). Midt i soffan satt, med uppsyn af en Kejsarinna, ett fruntimmer i blå sammetsklädning, och ett diadem af juveler. Bremer Pres. 16 (1834).
b) (†) bildl. Isogæus Segersk. 734 (c. 1700). Så är nu .. (Jesus’) Christenhet en Fru och Kejserinna både i himmelen och på jorden. Borg Luther 2: 590 (1753).
2) spelt. benämning på en av pjäserna i kejsarspelet; jfr KEJSARE 2. HbiblSällsk. 2: 91 (1839).
3) [jfr d. kejserinde] (i sht i södra Sv.) trädg. = KEJSARINNE-PÄRON; vanl. i pl. Fallén Fleischer 398 (1795). Abelin Frukt 91 (1902).
Ssgr: A: (föga br.) KEJSARINN-PÄRON, se B.
B: (jfr 3) KEJSARINNE-PÄRON. (kejsarinn- 1841. kejsarinne- 1899 osv.) [jfr d. kejserindepære] trädg. benämning på päronsorten Epargne; vanl. i pl. Laurell Trädg. 148 (1841). Sonesson HusmTrädg. 126 (1927). —
(1) -RANG. Alkman Murasaki Genj. 231 (1928). —
(1) -TITEL. WoJ (1891).

 

Spalt K 891 band 14, 1935

Webbansvarig