Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KELP käl4p, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av eng. kelp; av ovisst urspr.]
1) bot. gemensam benämning på vissa arter av havsväxter, särsk. brunalger tillhörande familjerna Furaceæ o. Laminariaceæ, vilka brännas för utvinnande av vissa ämnen (natron o. jod) ur askan; särsk. om arten Macrocystis pyrifera Ag. (Fucus pyriferus Lin.). Alm(Gbg) 1751, s. 28. Skogman Eug. 1: 84 (1854). Den största af alla hafsalger, kelpen (Macrocystis pyrifera). Antarctic 2: 99 (1904).
2) (i fackspr.) aska av bränd kelp (i bet. 1), i sht förr använd för tillvärkning av soda, i senare tid huvudsakligen för framställning av jod; jfr TÅNG-SODA, VAREK. Retzius FlVirg. 13 (1809). Berzelius Kemi 5: 1300 (1828). LAHT 1921, s. 650.
Ssgr (i fackspr.): (1) KELP-BLAD. Antarctic 2: 43 (1904). —
(1) -GÅS. [efter eng. kelp-goose] zool. den vid de antarktiska ländernas havsstränder förekommande fågeln Chloëphaga hybrida Mol. (Bernida antarctica Gm.). Antarctic 2: 12 (1904). FoFl. 1906, s. 105. —
(2) -LUT. av aska efter kelp tillvärkad lut. Rinman 1: 42 (1788). Berzelius Kemi 1: 523 (1817). —
(1) -ROT. Antarctic 2: 46 (1904). FoFl. 1906, s. 106. —
(1) -UGN. ugn vari kelp brännes till aska. BotN 1843, s. 93.

 

Spalt K 896 band 14, 1935

Webbansvarig