Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KENTHORN kän3t~hω2rn, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. kenthorn, ävensom eng. Kentbugle; av KENT (se KENTISK) o. HORN (se d. o. 5). Namnet uppgives syfta på att instrumentet infördes i England gm en hertig av Kent]
(förr) mus. trumpetliknande bläckblåsinstrument försett med tonhål o. klaffar liksom träblåsinstrumenten. DA 1824, nr 54, s. 6. Almqvist Törnr. 3: 184 (1850). Boivie NordMMusik. 6 (1911).

 

Spalt K 903 band 14, 1935

Webbansvarig