Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KIDDE ɟid3e2, förr äv. KIDD, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Linné Skr. 5: 8 (1732 osv.)) ((†) -er G1R 5: 61 (1528), VgFmT I. 8—9: 85 (1554)).
Ordformer
(kidd MeddNordM 1897, s. 109 (1790). kidde 1601—1916)
Etymologi
[y. fsv. kidde (PMånsson 245), sv. dial. kidde; hypokoristisk bildning till KID]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ung get (av hannkön), killing. G1R 5: 61 (1528). 1 Get och 1 Kidde. BoupptVäxjö 1865. jfr: I Värend heter .. (bocken) i sitt första år kidde, i sitt andra risbit, i sitt tredje bock. SvBL 2: 81 (1859). — särsk. (†) användt ss. skymford. Tå kallade bysuennen Suen en kidde; då suarade han: Jag er ingien kidde, jag haff[uer] ditt en danekuin[n]e. SkrGbgJub. 6: 476 (1601).
2) (tillf.) om rådjurskalv; jfr KID 2. Berg Germ. 152 (1916).

 

Spalt K 916 band 14, 1935

Webbansvarig