Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KINDTAND ɟin3d~tan2d, r. l. f.; best. -en; pl. -tänder.
Ordformer
(kin- 1799. kind- 1795 osv.)
Etymologi
[jfr d. kindtand, ävensom t. backenzahn (till t. backe(n), kind, av mht. backe, eg.: käkben), mnl. bactant, ä. holl. baktand, eg.: käktand, (jfr holl. kaaktand, ”käktand”), lat. (dens) genuinus (jfr gena, kind); av KIND, sbst.2 o. TAND]
hos människan o. däggdjuren: var särskild av de tänder som sitta i sidodelarna av överkäkens o. underkäkens tandutskott (innanför kinderna), oxeltand; äv. (i fackspr.) i inskränkt bemärkelse, ss. benämning på de kindtänder som föregås av mjölktänder (äv. kallade värkliga, äkta kindtänder) i motsats till de kindtänder (oxeltänder i inskränkt bemärkelse) som icke föregås av mjölktänder (äv. kallade falska, oäkta kindtänder). Holmberg 1: 511 (1795; i fråga om hästar). Florman Anat. 1: 208 (1823). Müller LbAnat. 155 (1905). VerdS 139: 52 (1906). Hylin Munn. 1: 70 (1930).
Ssg: A: KINDTAND-RAD, se B.
B: KINDTANDS-RAD. (-tand- 1847—1906. -tands- 1909 osv.) (i fackspr.) särsk. zool. i fråga om djur. Nilsson Fauna 1: 355 (1847; i fråga om lämlar). Lönnberg Ren. 178 (1909).

 

Spalt K 955 band 14, 1935

Webbansvarig