KIPPEL ɟip4el l. 32, r. l. m.; best. -n ((†) kipplen Boije); pl. kipplar.
Etymologi
[sv. dial. kippel; jfr nor. dial. kipl, kipling, ”kippel”, t. kippel, kläpp i klocka; avledn. av KÄPP]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) pinne som lägges i munnen på lamm, kid l. föl för att hindra dem att dia. Verelius 140 (1681). Boije Landth. 156 (1756).
Avledn.: KIPPLA, v. (kepl- c. 1730. kippl- 1756) [sv. dial. kippla, keppla] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) sätta en ”kippel” i munnen på lamm, kid l. föl för att hindra dem att dia. Broman Glys. 3: 154 (c. 1730). Boije Landth. 155 (1756).
Spalt K 972 band 14, 1935
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
