Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KLABBA klab3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. klabba, nor. klabba (i bet. 1); jfr äv. fsv. klabbadher, grovt bearbetad, otymplig(?); avledn. av KLABB, sbst.2]
1) klumpa sig, hänga vid, klibba vid; särsk. om våt snö l. jord o. d.; äv. opers.; äv. i överförd anv., om skidor o. d.: fästa snö o. d. vid sig, ta åt sig. Medan jorden ännu är så våt, att hon ”klabbar”. UtsädT 1900, s. 190. Under det solen värmde klabbade det betydligt. SvD(A) 1917, nr 55, s. 6. Nysnön klabbade tungt under skidorna. Selander Gryn. 68 (1917). (Vissa skidor) ha .. den fördelen, att de ej klabba i töväder. Bergman Kamtch. 76 (1923).
2) (i vissa trakter, vard.) handskas med ngt smetigt l. kladdigt ämne; äv. tr.: smeta, kladda, klena (ngt på ngt). SvTyHlex. (1851; med hänv. till smeta). Klabba lim på spisen. Rietz 323 (1863; angivet ss. riksspr.). Auerbach (1909). Menar ni verkligen, karl, att ni står och klabbar med era förbaskade skönhetsmedel? Cederschiöld Livstidsf. 87 (1918). — jfr BEKLABBA.
3) klistra (igen); i förb. KLABBA IGEN; jfr KLADDA, v.1 4.
4) (vard., föga br.) bildl.: smekas, kela, ”dalta”; jfr KLADDA, v.1 7. Det eviga kyssandet, smekandet och klabbandet mellan äkta makar. Hedenstierna Jönsson 238 (1894).
5) (i vissa trakter, vard., föga br.) klåpa; jfr KLADDA, v.1 9. Han sade det mycket bättre, förstås: det är ej exempel på, att jag anför någons ord utan att — klabba! Wulff 85År 229 (i handl. fr. 1871).
6) (i vissa trakter, vard.) vara invecklad i krångel l. trassel l. klammeri, hava det trassligt. Klabba med dåliga affärer. SD(L) 1902, nr 130, s. 3.
Särsk. förb.: KLABBA FAST10 4. till 1: klibba fast, fastna på grund av klibbighet. 2NF 14: 193 (1910). Då snön klabbar fast vid skidorna och hindrar glidet. 3NF 11: 800 (1929). —
KLABBA IGEN 10 04. (vard.) till 3: klistra igen; jfr KLADDA IGEN. Se på hur hon klabbat igen kuvertet. Wetterbergh Penning. 116 (1847). —
KLABBA NED10 4 l. NER4. (vard.) till 2: smeta ned. Lundell (1893). Auerbach (1909). —
KLABBA PÅ10 4. (vard.) till 2: smörja på, smeta på. Målaren klabbar på hela högar me färg. Rietz 323 (1863; angivet ss. riksspr.). Lundell (1893).
Ssgr: (1) KLABB-FÖRE, n. [jfr d. klabføre, nor. klabbeføre] tungt före med snö som klabbar fast under skorna l. skidorna l. medarna. TurÅ 1905, s. 396. SvD(A) 1934, nr 57, s. 14. —
(1) -SNÖ. snö som klabbar fast. Högberg Baggböl. 1: 8 (1911). Väring Frost. 217 (1926).
Avledn.: KLABBIG, adj.2 (adj.1 se KLABB, sbst.2 avledn.). (vard.) Lundell (1893; angivet ss. folkmål).
1) till 1: som har benägenhet att klumpa sig o. klibba vid, som hänger vid; klibbig, smetig. Den leriga marken .. blef klabbig och slipprig. Hedin Asien 1: 556 (1903). Våt och klabbig snö. Faustman Upp 53 (1924).
2) (i vissa trakter, föga br.) till 5: klåparaktig, kladdig. Han vet .. hur klabbig och tankefattig jag är. Wulff 85År 229 (i handl. fr. 1871).

 

Spalt K 1027 band 14, 1935

Webbansvarig