KLATER, sbst.1, l. KLATTER, sbst.1, n.
Ordformer
(klater (klatr) 1561—c. 1755. klatter 1558 (: klatter bygning), c. 1580—1784)
Etymologi
[jfr sv. dial. klater, klatter, snömodd, gyttja o. d. (Finl.), lappri, sak av ringa värde, illa gjort arbete, fuskvärk m. m., nor. dial. klatr, dåligt material, fuskvärk m. m., isl. klatr, strunt, skräp o. d.; sannol. besläktat med nt. (o. t.) klater, trasa, klump av smuts m. m. (jfr mnt. klatte, klädestrasa, klump m. m.), av en rot klat, klibba (jfr KLADD, sbst.2, KLATT)]
(†) uselhet, strunt, skräp; lappri. (Johannes Gothus) chrisnade clockor, kyrckemurar &c. Sådant .. hade och the andra Biscoparne för hender, och mycket klater som icke behoff är här förtälie. Svart G1 100 (1561). Efter du uti dina bref handlar så mycket klatter, som en part icke är swar wärdt. Raimundius HistLiturg. 36 (i handl. fr. c. 1580). Klatter .. das unnütze Ding. Schroderus Lex. 49 (1637). Fixere höghe Potentater, / .. (anses) för barna spel och klater. Messenius Ret. F 4 a (1610). Dähnert (1784).
Ssgr (†): A: KLATER-BYGGNING. (klatter-) om dålig (o. primitivt hopkommen) byggnad, ”skräpbyggnad”. G1R 28: 139 (1558).
Avledn. (†): KLATERAKTIG, adj. (klatter-) obetydlig, värdelös. Klatterachtighe saker. Schroderus Comenius 802 (1639).
Spalt K 1160 band 14, 1936
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
