Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLOROFYLL klor1ofyl4 l. klå1-, äv. klω1-, l. -åf-, äv. -ωf-, n. (Frey 1847, s. 150, osv.), äv. r. (Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 424, NoK 100: 232 (1931)); best. -et, ss. r. -en, äv. -n.
bot. o. kem. benämning på det ämne som ger de gröna växterna deras färg o. som förmedlar reduktionen av luftens kolsyra o. uppbyggandet av kolhydrat vid dessa växters kolsyreassimilation, bladgrönt. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 237. Klorofyllet användes nu i England på ett flertal lasarett (vid vissa rubbningar i ämnesomsättningen). Upsala(A) 1928, nr 37, s. 5. NoK 100: 232 (1931). Det nära sambandet mellan hämoglobin och det gröna, magnesiumhaltiga färgämnet klorofyll i växterna. Bolin o. Gustaver KemGymn. 340 (1932). — jfr RÅ-, UR-KLOROFYLL.
-FÖRANDE, p. adj. om växt l. växtdel: som har klorofyll. Chlorophyllförande alger. BotN 1863, s. 131. —
-GRÖN, adj. grön av klorofyll; äv.: med samma gröna färg som klorofyll. BotN 1892, s. 38. Havet (var) genomskinligt grönt, klorofyllgrönt som en nyutsprucken björkdunge. Rogberg Två 99 (1929). —
-KORN. hos klorofyllförande växt: var särskild av de klorofyllförande små, vanl. linsformiga l. sfäriska kropparna i växtcellens protoplasma, klorofyllkropp. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 424. HeimdFolkskr. 54—55: 16 (1898). LAHT 1911, s. 319. NoK 100: 264 (1931). —
Spalt K 1338 band 14, 1936