| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLYFTIG klyf3tig2, adj.2 -are. adv. -T.
1) (numera i sht ngt vard.) skarpsinnig, begåvad med ett skarpt l. godt förstånd, klipsk; äv. om sak: som vittnar om skarpsinne osv. Han är inte så värst klyftig. Han hör inte till de klyftigaste. Ett föga klyftigt svar. VDAkt. 1717, nr 292. Han har det klyftigaste hufvud på skafftet som någon menniskia kan hafva. SedolärMercur. 3: nr 9, s. 4 (1731). Hvem har gifvit den kloke sin klokhet, eller den klyftige sin fyndighet? Tegnér (WB) 6: 329 (1830). De voro ej vidare klyftiga av sig någondera. Milles DidrFlyg. 12 (1924). Det ena vore lika klyftigt som det andra. SvD(B) 1927, nr 197, s. 4.
2) (numera föga br.) om sak: spetsfundig, hårklyvande; subtil; förr äv.: svårtydd, svårlöst; intrikat. (Fariséerna) förestälte .. (Jesus) en klyftig fråga. Borg Luther 2: 634 (1753). (Läraren i kristendom) skall alldrig försöka att hos en Gymnasist inplanta klyftiga och vidlyftiga utredningar af hvarje serskild Dogm. FörslSkolordn. 1817, s. 121. Likväl torde den (dvs. den anförda uppdelningen av ordklasserna) vara något för klyftig. SvLitTidn. 1821, sp. 319 (”295”). En finhet (i uppfattning o. uttryck), som någon gång hotar att öfvergå till det logiskt hårfina och klyftiga. Rydqvist i 2SAH 45: 313 (1869). Östergren (1930).
1) (numera i sht vard.) till 1: skarpsinne, begåvning. Möller (1790). Franzén Minnest. 2: 62 (1822). Att mitt utseende tydde på klyftighet och gott förstånd. Kihlman 2Skälmrom. 115 (1923).
2) (numera föga br.) till 2: spetsfundighet, hårklyveri, subtilitet; särsk. konkret, om uttalande, tänkesätt o. d. Lind (1749). Förlora sig i gissningar och förvillande klyftigheter. Rosenstein 1: 94 (1787). Romanen Amalia Hillner .. är .. fullproppad af juridiska klyftigheter. Lysander Almqvist 203 (1878). Den skolastiska klyftigheten. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 21 (1898). Hagberg Echegaray 44 (1902).
Spalt K 1417 band 14, 1936