| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÄPPA kläp3a2, v.1 -er (LPetri KO 50 (1571; äv. i hskr. 1561) osv.), -te, -t, -t ((†) p. pf. n. -at PPGothus Und. A 8 b (1590)). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KLÄPP, sbst.2
motsv. KLÄPP, sbst.1 1 a.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ringa gm att (med tämligen långa mellanrum) slå kläppen mot klockan (utan att denna svänges), klämta, kimma. På samma stadhen är kläppat j Klockorna. PPGothus Und. A 8 b (1590). Ingen skall drista sig gå ut ur kyrkan, förrän .. all gudstjänsten sluten är, och då bör kläppas med klockan, som förr varit vant. Hagström Herdam. 4: 491 (i handl. fr. 1697). BtVLand 2: 78 (1760). Någon står däruppe på kyrkbacken och kläpper med en skälla. Heidenstam Svensk. 1: 195 (1908). — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) i uttr. kläppa utsjunget, klämta i kyrkklocka vid gudstjänstens avslutning. LPetri KO 50 (1571; äv. i hskr. 1561). Klockor skal man ringia medh .. til. dageliga Bönestunder, Heligmåhl, .. och kläppa uthsungit eller pro pace. KOF II. 2: 498 (c. 1655). Wengelin GMinn. 16 (1893).
b) (föga br.) opers. Emellanåt kläppte det i klockan nere vid kyrkstaden. Heidenstam Folkung. 2: 272 (1907).
2) (föga br.) i överförd anv., om klocka: giva ljud, ringa, klinga. Heidenstam Svensk. 1: 135 (1908). Koskällorna kläppa bakom oss i skogsbrynet. Dens. Dag. 74 (1909).
Spalt K 1504 band 14, 1936