Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÖKA klø3ka2, v. -er, -te, -t; l. KLÖKAS klø3kas2, v. dep. -es, -tes, -ts. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, IErici Colerus 1: 219 (c. 1645), Därs. 376), -NING (†, Linné Diet. 2: 149 (c. 1750), LdVBl. 1831, nr 34, s. 3).
Ordformer
(klöka(s) 1602 osv. klökias 1578—c. 1613)
Etymologi
[sv. dial. (Götaland) klöka, klyka, klökas, klöka sig, motsv. d. kløge, kløge sig, kløges; av roten klak- med urspr. bet.: brista, spricka sönder, smälla. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr BRYTA 17, BRÄCKA, v.1 III, ävensom d. brække sig, t. sich erbrechen, kasta upp]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kräkas, kasta upp, spy; äv.: hava kväljningar, kväljas.
a) dep. Intet är bättre vthi podagra eller lemmernes werck än klökies. BOlavi 86 a (1578). Forsius Min. 34 (c. 1613). Lundell (1893; angivet ss. folkmål). — särsk. (†) i uttr. klökas av (ngt), kasta upp (ngt), spy (ngt), kräkas (ngt). Om thet (dvs. nötkreaturet) klökes aff Blod. IErici Colerus 2: 50 (c. 1645).
b) refl., = a. Bondeson MVK 26 (1900, 1903).
c) (†) ss. vbalsbst. -else l. -ning: kräkning; äv.: kväljning. Wil någon kasta vp .. han dricke warmt Watn, thet fordrar (dvs. befordrar) Klökelse. IErici Colerus 1: 376 (c. 1645). LdVBl. 1831, nr 34, s. 3.

 

Spalt K 1512 band 14, 1936

Webbansvarig