| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNARR knar4, sbst.5, n.; best. -et.
1) motsv. KNARRA, v. 1: knarrande; knarrande l. gnisslande ljud. Arvidi 49 (1651). (Tämplets) port med knarr och dån på .. (koppar-)hakar går. Celsius Æn. 17 (1762). Ett svagt knarr av en tilja i ett rum långt borta. Sjödin StHjärt. 33 (1911). Hvilstolens knarr. Mattsson VSkr. 1: 170 (1910, 1915). — särsk. motsv. KNARRA, v. 1 a. Ifrån klippan återskallar / Bjellrors klang vid drifvans knarr. CFDahlgren 1: 74 (1827). Agrell Sol. 78 (1905). Gripenberg StTid. 75 (1928).
a) (vard., numera mindre br.) motsv. KNARRA, v. 2 a: gnällande, klagande; knot, ”knorr”. Kolmodin QvSp. 1: 112 (1732). Han kom med krämpor, knarr och knot, / Podager utan hielp och bot. Lenngren (SVS) 2: 382 (c. 1800). GHT 1897, nr 277 B, s. 1. OoB 1910, s. 190.
b) (mindre br.) motsv. KNARRA, v. 2 c. Kolmodin QvSp. 1: 108 (1732). Gräshoppornas knarr och fårens bräkande. Schück Rom 2: 2 (1914).
Spalt K 1574 band 14, 1936