Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNEGA kne3ga2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(kneg- 1712 osv. knej- 1889. knig- 1769. knäg- 1833—1889)
Etymologi
[sv. dial. knega, gå med krokiga knän, svikta med knäna, draga med möda o. ansträngning, knoga, sträva, kneja, gå med sviktande, böjda knän. Ordet synes i olika trakter hava olika urspr., i det att det i sydsv. dial. snarast uppkommit ur KNEKA gm övergång av -k- till -g- (jfr ä. d. knege, kneje, knæge, böja, knäcka), medan det i uppsv. dial. trol. torde sammanhänga med KNÄ (sv. dial. kne, kni) och i sådant fall snarast utgör en avledn. av ett (icke anträffat) fsv. knäugher, som har knän]
(i vissa trakter, vard.)
1) = KNEKA 1. (Sv.) Knega .. (lat.) procumbere vel vacillare. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2339 (c. 1755). (Vi) Knegade uppför Vesuvius. Lewenhaupt Reddy 228 (1907). Med långa knegande steg. Värnlund Ja 33 (1926).
2) bildl.: sträva, arbeta, knoga, med möda o. ansträngning draga sig fram. Knega och sträfva för sitt uppehälle. Sundén (1886). SvD(A) 1929, nr 175, s. 3.
Särsk. förb. (till 1): KNEGA FRAM10 4. Kommen in i källarsalen, knegade han fram till disken. Blanche Bild. 4: 28 (1865). Nordström Amer. 39 (1923). —
KNEGA I VÄG10 0 4. SvD(A) 1932, nr 213, s. 6.

 

Spalt K 1583 band 14, 1936

Webbansvarig