Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNORV, adj. oböjl.
(i sht i skol- o. studentspr., starkt vard.) underkänd i ngn examen, kuggad; ”stuk”; användt bl. i predikativ ställning; jfr KNORVA 2 b. Jag blir knorv. Fröding ESkr. 2: 89 (1892). FoU 15: 96 (1902).
Spalt K 1658 band 14, 1936