| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNOTA knω3ta2, v. -ade; förr äv. KNOTAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (numera föga br., Reenhielm OTryggv. 212 (1691), Blomberg Bab. 314 (1928)), -ANDE, -NING (†, Ekblad 233 (1764)); -ARE (se avledn.); jfr KNOT, sbst.6
I. intr.
1) avgiva (en följd av) dova o. brummande ljud; numera bl. med anslutning till 2. Den tordön som så länge knotat. Creutz Vitt. 66 (1753). Stormvinden tjöt i de majestätiska ekarnes toppar, de knotade motvilligt. Eurén Kotzebue Orth. 2: 139 (1794). (Sjön) Glans brusande böljor stredo med kölden, häfde sig skummande och mörka och knotade högt. Lönnberg Ragnf. 81 (1873).
2) mer l. mindre öppet yttra sitt missnöje (över ngt), ”brumma”, ”grumsa”, knorra, ”morra”; äv. övergående i bet.: vara missnöjd. Knota över, stundom mot, förr äv. på l. om ngt, yttra sitt missnöje över ngt; förr äv. knota på ngn, yttra sin missbelåtenhet med ngn; ngn gg med att-sats: yttra sitt missnöje med att ngt sker o. d. Bark Bref 1: 71 (1703). KKD 7: 145 (1707; med prep. om). (Jag skall) utan knotande förwänta den rätta tiden. SthmStadsord. 2: 261 (1711). Kolmodin QvSp. 1: 645 (1732). Min Man .. knotar altid på mina Bruns-resor, efter de kosta så mycket. Dalin Arg. 1: 216 (1733, 1754). Men knota vi öfver vår saknad, så låt oss komma ihog att (osv.). Geijer Brev 102 (1811). Han knotade stilla på bygdens ungdom. Strömborg Runebg 3: 320 (i handl. fr. c. 1827). Gellerstedt 1Dikt. 14 (1871; med att-sats). Hvad sörjer du öfver, mitt väna vif, / och knotar mot eviga lagar? Melin Dikt. 1: 55 (1888). Utan större knotan sträva de verst för verst. Blomberg Bab. 314 (1928). NDA 6/1 1934, Söndagsbil. s. 1. — särsk. (†) med innehållsobj. (Jag) vågar icke knota en förbannelse mer. Thorild (SVS) 1: 428 (c. 1782).
II. (†) dep., = I 2; äv. övergående i bet.: hota. (Sv.) Knotas. (t.) Drewen. (lat.) Minari. Schroderus Dict. 267 (c. 1635). Jag wäl hörde att tu knotas / Om min helsning. Moræus Schonæus 393 (c. 1685). Icke utan skäl knotades och bannades understundom Recensenterne öfver hans (dvs. Envallssons) alltför stora popularitet. Atterbom Siare VI. 1: 285 (1852).
1) [anv. beror sannol. på fåglarnas läte] (†) till I 1, om det till trädhönsens familj hörande fågelsläktet Crax Lin., hockohöns; särsk. om arten Crax alector Lin. Retzius Djurr. 59 (1772). Brander NatH 27 (1785). Weste (1807).
2) (numera bl. tillf.) till I 2: person som ofta knotar, person som är fallen för att knota. Holmberg 2: 192 (1795). Arnell Moore LR 1: 65 (1829). Östergren (1930; anfört ss. sällsynt form). —
KNOTSAM, adj. (föga br.) till I 2: som ofta knotar, som är fallen för att knota. Knotsamt småsinne. Wallin Rel. 4: 191 (1832). Wirsén Vint. 221 (1890).
Spalt K 1662 band 14, 1936