| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNUFFA knuf3a2, v. -ade; o. KNUFFAS; knuf3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Schultze Ordb. 2360 (c. 1755), Snellman Gift. 2—3: 11 (1842), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)); jfr KNUFF.
1) (med armbågen l. axeln l. handen l. knäet l. bålen) stöta till (ngn), giva (ngn) en stöt (l. stötar), puffa (ngn); äv. med sakobj.; äv.: med en knuff förpassa (ngn l. ngt till en plats); äv. intr., i förb. knuffa på ngt, stöta till ngt (så att det rör på sig); äv. i överförd anv., med saksubj. Knuffa ngn i ryggen, i sidan. Knuffa inte på bordet, när jag skriver! Dalin Arg. 2: 207 (1734, 1754). (Riksdagsmännen) Erik Persson och Lars Larsson sade sig hafva blifvit knuffade och luggade i sjelfva ståndet. Malmström Hist. 3: 247 (1870). Han blir knuffad af förbigående, men han står kvar ännu. Strindberg TrOtr. 2: 14 (1883, 1890). Älfven med sitt brusande fall och sina timmerstockar, som än knuffa hvarandra, än försvinna under det hvita skummet. Roos Skugg. 155 (1891). Jag såg .., huru man från flera håll knuffade hvarandra i sidan och pekade på Malmstens glada anlete. De Geer Minn. 2: 42 (1892). Den högmoraliske republikanen knuffar så med en kraftig stöt i ryggen den intet ont anande Fiesco i havet. OoB 1930, s. 322. — särsk. (vard., föga br.) bildl., i p. pf. i adjektivisk anv.: stött, förnärmad, förolämpad. Weste FörslSAOB (1823). (Föräldrar) till unga amerikafarare ska’ inte känna sig knuffade af denna enkla skildring. Hedenstierna Marie 221 (1896). Östergren (1930).
2) dep.: utdela en knuff l. knuffar; giva varandra knuffar; särsk. i fråga om knuffar som man ger ngn l. varandra för att vid trångt utrymme skaffa sig bättre plats l. för att tränga sig fram genom en människomassa o. d.; ofta övergående i bet.: under knuffande trängas (med ngn l. varandra). Paret (dvs. fattigdomen o. högfärden som hållit bröllop) knuffas redan första natten. Dalin Arg. 2: 332 (1754; 1734: örfilas). Heldre ger jag ut min plåt för sådant (dvs. enklare teaternöjen), än jag går på operan och knuffas för till att få se ett par illa upphängda gudar träta ur dis dur med hvarandra. Kexél 1: 49 (1776). Vanligtvis brukar han vara vid godt lynne, skratta och knuffas. Tegnér SvBild. 200 (1896). Jonas hade .. lust att knuffas med Emilie i dörrarna. Siwertz JoDr. 34 (1928). På trottoarer armbågas och knuffas folk ogenerat. SvD(A) 1933, nr 279, s. 6. — särsk.
a) i uttr. knuffas om ngt, knuffas för att erhålla ngt l. för att kunna göra ngt; äv. bildl. (jfr b). Samtiden 1871, s. 327 (bildl.). Och hvilken fest! En lysten hop kring lifvets bord, / som knuffas först om bröd och sen om hedersrum. Rydberg Dikt. 1: 227 (1882). Flickorna knuffades om att omfamna och kyssa honom (dvs. den återkomne soldaten). Cederschiöld Kerg. 152 (1917). Den där människan, som knuffas med mig om plats i spårvagnen. Beskow FaderVår 9 (1919).
b) bildl. (jfr a). Nu slapp han (dvs. Martialis) springa på uppvaktningar och knuffas med andra lycksökare för ett knappt brödstyckes skull. Grimberg VärldH 4: 436 (1930). SvD(A) 1932, nr 91, s. 8. — särsk. (föga br.) med saksubj.: trängas (med ngt). SvTidskr. 1873, s. 518. På golfvet knuffas små röda plyschbord med stolar af de vidunderligaste former. Bergman Dröm. 183 (1904).
1) i eg. anv.; äv. refl. Kling Spect. E 4 b (1735; refl.). Köksmästaren .. måste med halft våld knuffa fram .. (gästerna) till deras platser (vid bordet). Hagström Herdam. 2: 157 (1898). Cederschiöld Manh. 36 (1916; refl.).
2) bildl.
a) i fråga om ngns förhjälpande till ett anseende l. en befordran o. d. varav han icke gjort sig (fullt) förtjänt: framskuffa. Strindberg NRik. 81 (1882). Både direktören, recensenterna och publiken täflade om att knuffa fram henne (dvs. en ung debutant). Lundquist Smink 26 (1887).
b) (i ngns ställe) skjuta fram (en syndabock). Försök som .. komma att göras att knuffa fram ett par tre syndabockar. DN(A) 1929, nr 186, s. 3. —
KNUFFA IN10 4. Weste (1807). (Kristin) knuffade Peter och Hedvig in i gröna rummet. Siwertz Sel. 1: 12 (1920). jfr IN-KNUFFA. —
KNUFFA NED10 4 l. NER4. Weste (1807). Lena .. knuffades ned i vägdiket. Hedenstierna FruW 122 (1890). SvD(A) 1934, nr 16, s. 22. jfr NED-KNUFFA. —
KNUFFA TILL10 4. giva (ngn) en knuff. Pilgren FigBröll. 45 (1785). SvD(A) 1934, nr 31, s. 12. jfr TILL-KNUFFA. —
KNUFFA UPP10 4, äv. OPP4.
1) gm en knuff l. knuffar förpassa (ngn) upp l. förmå (ngn) att resa sig. Björkman (1889). Sandblad RyFång. 169 (1915).
2) refl.: knuffande tränga sig upp (till ngt); äv. bildl. Heidenstam Karol. 1: 77 (1897; bildl.). Genom en bakväg hade en annan flock knuffat sig upp till traktörssalen .. Dens. Svensk. 2: 348 (1910).
KNUFFA UT10 4. Serenius (1741). Man binder ett rep under armarna på den, som skall lära sig simma, och knuffar så ut honom på djupt vatten. Fahlcrantz Kyrkoh. 164 (1907). jfr UT-KNUFFA.
Spalt K 1669 band 14, 1936