| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNUTA knɯ3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hopbunden packe av olika föremål; bylte, bunt; knyte; äv. bildl. Boel .. blef .. förmanat att till stå om hon Icke denne Knutan (dvs. ”trollknutan”) inkastat uti Trulls Nillsons Gård? KultHM 3: 73 (i handl. fr. 1706). Brännvinsskvätten fick gubben med i kistan och en knuta linfrö att räkna på mellan midnatt och hanegället. Johansson RödaHuv. 2—3: 95 (1917). (Valpen) drog sig samman till en knuta. Åkerhielm Curwood ViddVandr. 91 (1921). — jfr FÖRGÄRNINGS-, JUL-, TROLL-KNUTA.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; se dock a o. b), förtjockning, förtätning; knöl; klump; jfr KNUT, sbst.1 2. Möller (1745; under corde de plante). (Hon väver så utmärkt att tyget blir) slätt som en is, utan en enda knuta, hvarken öfver eller under. Knorring Torp. 2: 84 (1843). Ungefär en meter från furens rot finnes en rundt omkring stammen gående utväxt eller knuta. Eneström Finv. 187 (1910). Som hyveln glider över .. plankan utan att stöta på en enda knuta. Åkerman Rolland Col. 239 (1919). — särsk.
a) (i sht med., fullt br.) om (patologisk) svullnad l. förhårdnad i ett organ l. en vävnad; jfr KNUT, sbst.1 2 f. Möller (1745; under bigne). I lungorne uppkomma (vid spritmissbruk) knutor (tuberkler). Sönnerberg Hufeland Bränv. 12 (1804). Söderström LäkKvacksalv. 95 (1926).
b) (fullt br.) arkeol. benämning på (ett skarpkantigt, månghörnigt, knytnävsstort) flintstycke varav skärvor avslagits för erhållande av material till mindre redskap. AntT XVII. 3: 62 (1904). Ymer 1904, s. 202. Därs. 1920, s. 135.
3) (†) om knuttimrad fog (i stängsel); jfr KNUT, sbst.1 1 b β δ’, 3. Kyrckiobalkar äro oplagade somblige effter befalningen och otta ännu ogillades, huilka låfuades göras med knutor. Murenius AV 78 (1642).
Spalt K 1684 band 14, 1936