| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNUTA knɯ3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) [jfr d. knude, slå en knut på (ngt)] (numera företrädesvis i fackspr.) slå knutar (l. en knut) på (en lina o. d.); äv. refl., om tråd o. d.: bilda knutar; jfr KNUT, sbst.1 1. JRudbeckius (1665) i 2Saml. 35: 229. Knutad lodlina. SD(L) 1896, nr 509, s. 5. (Docksilket) knutar sig (lätt), vilket blir tidsödande att reda ut. Sömnadsb. 10 (1915). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.).
2) (i vissa trakter, mindre br.) draga lott (om ngt) på så sätt att man efter att hava slagit en knut på en näsdukssnibb låter ngn hålla näsduken hopvecklad i handen med de olika snibbarna lagda intill varandra så att den yttersta spetsen av var o. en blir synlig, varefter det för deltagarna i lottdragningen gäller att draga ut den snibb varpå knuten befinner sig; jfr KNUT, sbst.1 1. Vi (tvillingar) kunna knuta om förstfödslorätten. Hagberg Shaksp. 9: 82 (1850). Östergren (1930; angivet ss. landsdelsord o. mindre vanl.).
a) knuthugga (se d. o. 1); medelst knuthugg hopfoga (timmer med annat timmer); jfr KNUT, sbst.1 1 b β δ’. Knutning är då ändarne förenas halft i halft med en laxstjertformig fällning. Witt Skeppsb. 50 (1857). UpplFmT 25: 225 (1908). Norra längan (i Osby prästgård) .. var uppförd av knutat furutimmer. Fatab. 1932, s. 91.
b) [sv. dial. knuta] (numera knappast br.) knuttimra (se d. o. 1); jfr KNUT, sbst.1 3. (Björsäters gamla stavkyrka) är icke, som andra trädkyrkior, uptimbrad, knäpt och knutad; utan (osv.). AORhyzelius (1752) i Fornv. 1911, s. 69. SvSlöjdFT 1914, s. 6.
Spalt K 1685 band 14, 1936