| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNÄLA knä3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (numera bl. i vissa trakter, föga br.) motsv. KNÄ I 1: i sht på grund av trötthet l. svaghet o. d. kröka l. böja knäna, särsk. vid gåendet; äv.: sjunka ned på knä; äv. om djur (jfr KNÄ I 3). Han hade .. slagit till henne ”och råkat henne på Käfften, så att hon knäladt på ena benet ..”. KultHM 3: 83 (1706). Weste (1807; med hänv. till kneka, knäböja). Med nosen nere vid marken samt ofta med knälande ben, klättrar och hoppar .. (mulåsnan) från en klippa till en annan. Gosselman Col. 2: 171 (1828). Cavallin (1876). — särsk. i p. pr. ss. adj. i överförd anv., om rörelse o. d.: som karakteriseras av att knäna krökas vid gåendet. En knälande rörelse. Gosselman Col. 1: 142 (1828). Den, så att säga, knälande krypmarschen. Verd. 1891, s. 109.
2) (†) ss. yttring av vördnad l. underkastelse l. andakt böja knä, falla på knä, jfr KNÄ I 1 d α, f α. Linder Regl. 207 (1886; anfört ss. ett användbart lånord från d. l. nor.). Zachrisson TyEngInternTank. 17 (1920; anfört ss. danism).
Spalt K 1738 band 14, 1936