Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOCKEL- kok3el~.
Ordformer
(kockel (coccel, cockel, kokkel) 1745 (: Cockels Kärnor) osv. kokel- c. 1870 (: Kokelkärnar). kokle- 1749 (: koklefang). kukel- c. 1645 (: Kukelskorn))
Etymologi
[av nylat. cocculus, diminutivbildning till lat. coccus, av gr. κόκκος (se KOCK, sbst.3)]
den i Ostindien växande busken Anamirta cocculus Wight et Arn.; ss. första led i ssgr.
Ssgr (i fackspr., i sht farm. o. handel.): A: KOCKEL-BÄR. = -KÄRNA. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 293. —
-KORN. (kockel- 1836—1902. kockels- c. 1645—1855) [jfr t. kokkelskörner, pl.] = -KÄRNA. IErici Colerus 1: 166 (c. 1645). Lindgren Läkem. (1902). —
-KÄRNA, r. l. f. (kockel- 1759 osv. kockels- 1745) [jfr nylat. cocculi indici l. levantici l. piscatorii, ävensom fructus cocculi] (den torkade) stenfrukten av busken Anamirta cocculus Wight et Arn.; i sht i pl. VetAH 1745, s. 179. Kockelkärnor användas till förstärkande av smaken på öl och för fiskfångst. BonnierKL (1925).
B (†): KOCKELS-KORN, -KÄRNA, se A.
C (†): KOCKLE-FÅNG. (-fang) = KOCKEL-KÄRNA. Lind (1749; under kochel-körner).

 

Spalt K 1782 band 14, 1936

Webbansvarig