Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOKSALT kω3k~sal2t, n.; best. -et; pl. (numera bl. i fackspr., om olika slag av koksalt) -er (Gadolin InlChem. 82 (1798) osv.).
(vanl. i pulverliknande, kristallinisk form förekommande) ämne utgörande en kemisk förening av klor o. natrium, i sht använd dels ss. näringsämne, konserveringsmedel o. krydda, dels i den kemiska industrien; natriumklorid, vanligt salt; jfr KÖKS-SALT. NorrlS 1: 336 (cit. fr. 1561). Hiärne Förb. 39 (1706). Salt, som här å orten (dvs. i Bohuslän) af hafsvatnet kokas, bruka de til bords och koksalt. Kalm VgBah. 104 (1746). Starck Kemi 107 (1931).
-HALTIG. —
-KÄLLA. (-salt- 1875 osv. -salts- 1909—1930) mineralkälla vars vatten är (i högre l. lägre grad) koksalthaltigt. NF 1: 131 (1875). —
-LÖSNING. i sht kem. o. med. konkret. Fysiologisk koksaltlösning, se FYSIOLOGISK. Almroth Kem. 385 (1834). —
-SYRA, r. l. f. (-salt- 1789 osv. -salts- 1754 (möjl. två ord), 1758—1782) (†) klorvätesyra, saltsyra. VetAH 1754, s. 56 (möjl. två ord). Cronstedt Min. 119 (1758). WoJ (1891). —
-TRANSFUSION. med. jfr -INSPRUTNING. Hygiea 1891, 1: 306. Koksalttransfusion, som ges vid stora blodförluster för att ersätta den av kroppen förlorade vätskan. Svenson Sinnessj. 118 (1907).
-KRISTALL, se A. —
-KÄLLA, se A. —
-SYRA, se A.
Spalt K 1825 band 14, 1936