Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLLEGANT, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(i regel skrivet coll-. koll- 1853)
Etymologi
[jfr mlat. collegans (gen. -antis), kollega, kamrat, till collegare, förena (se KOLLEGA)]
(†)
1) ämbetsbroder, kollega. Then första Borgmästaren medh sine Colleganter förestå Justitien och Rättegångz wäsendet. SthmStadsord. 1: 27 (1635). Stiernman Com. 3: 1053 (1672).
2) = KOLLEGIANT 2. ConsAcAboP 3: 254 (1667). Jag får nu ej släppa min tienst publice, ej mina Colleganter. Linné Bref I. 2: 97 (1747). Claëson 2: 297 (1853).

 

Spalt K 1872 band 14, 1936

Webbansvarig