Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOLLRA kol3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) motsv. KOLLER, sbst.1 1, om häst: lida av koller, ha koller(n); äv.: bete sig som en kollersjuk häst. Hästen .. berättas kollra. GenMRulla 1687, s. 79. Jag (har) hördt, at de hästar, som en gång få vanan at skiena eller kolra, blifva aldrig bättre. Gyllenborg Sprätth. 27 (1737). Sahlstedt (1773). Messapus / Hästarne kollrande ser. Adlerbeth Æn. 227 (1804); jfr 2.
2) (vard., numera föga br.) bildl., motsv. KOLLER, sbst.1 2: vara kollrig, bära sig förryckt åt, bete sig som en galning, begå l. prata galenskaper, ”icke vara rätt klok”; förr äv. i fråga om värklig sinnessjukdom. På façonerna ser det ut som gumman litet kollrade. Kellgren (SVS) 6: 56 (1776). Lagm(an) Stålhandske fortfar at kollra, så at det ser illa ut med honom. Porthan BrefCalonius 269 (1796). Hvad? Jag tror, att också här / Du ställer dig att grubbla? Kollrar du? Atterbom LÖ 1: 155 (1824). Östergren (1930; angivet ss. sälls.).
Spalt K 1887 band 14, 1936