Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLPA kol3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (numera bl. tillf., VRP 1609, s. 193).
Ordformer
(kolp- 1609—1925. kålp- 1609)
Etymologi
[sv. dial. kolpa, motsv. d. kulpe, kolpe, pilka, ”pimpla”. — Jfr KOLP]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, l. i fackspr.) fiska i vak med ”kolp”, som (långsamt) höjes o. sänkes; pilka, ”pimpla”. VRP 1609, s. 194. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 68 (1868). Gubbar stod och kolpade längst ute (på isen). Lagerkvist Gäst 148 (1925).

 

Spalt K 1911 band 14, 1936

Webbansvarig